Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neubrandenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 Neubrandenburg.
»Eller vet då ej Ers kärlighet, att kejsarens och hans
anhangs afsikt är att ej förr upphöra än den evangeliska
läran är i riket helt och hållet utrotad, och att Ers
kärlighet själf ej har att vänta något annat än att antingen
nödgas afsvärja eder religion eller lämna edert land ? Eller
tror ni, att ni med böner, jämmer och anropanden eller
dylika medel skall kunna afvärja faran? För Guds skull,
öfverlämna er ej åt en sådan villfarelse l
»För min del kan jag ej vända om: tärningen är
kastad. Jag söker i detta verk alls ingen vinning för mig
själf, endast mitt rikes trygghet. Kostnader, möda, arbete,
fara till lif och lem, det är allt hvad jag skördar däraf.
Nu är hög tid att öppna ögonen och knappa in något
på de goda dagarna, på det Eders kärlighet ej längre
endast må vara en ståthållare, ja, en tjänare åt kejsaren i
edert eget land. Den som gör sig till får, honom äter
ulfven upp.
»Men det säger jag Eders kärlighet klart och tydligt:
jag vill ej veta af någon neutralitet. Eders kärlighet måste
vara vän eller fiende. När jag kommer till gränsen måste
ni förklara eder varm eller kall. Här kämpa Gud och
djäfvulen. Vill Eders kärlighet hålla med Gud, nå väl, slut
eder då till mig! Vill ni åter hålla med djäfvulen, då
måste ni för visso strida med mig. Något tredje gifves
ej, därom kan ni vara förvissad.»
Dessa kraftiga ord hade dock på kurfursten ingen
verkan: han behärskades helt och hållet af sin rädsla för
kejsarens makt, sin obeslutsamhet och sin minister
Schwarzenberg, bakom hvilken jesuiterna stodo. Den enda
eftergift hvartill kurfursten nu, efter Greifenhagen och Gartz,
kunde förmås var en order till kommendanten på Kiistrin
att alltid hålla det öppet för de kejserlige, men ej heller
neka svenskarna genomtåg, om de visade sig i allt för stor
styrka.
Men Tysklands öde hängde lyckligtvis ej på dessa
kortsynta tyska furstars ja eller nej: det hvilade i en beslut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
