Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Gustaf den tredjes yttre politik under de två senaste åren av dess regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredsslutet med Ryssland, sådana, att Gustaf ansåg sig
nödsakad söka ett starkt förbund der, hvarest han
kunde finna det. Den i våra dagar uppfunna
benämningen af isolering, var då ännu ej känd i
politiken, men begreppet derom förefanns icke dess
mindre, och Gustaf uppskattade lifligt den fara,
som en sådan isolering för Sverige ofelbart skulle
hafva medfört. Han påyrkade således
Allianstraktaten med Ryssland; men på vilkor, som för Sverige
voro hedrande och förmånliga: sådana hade, i
farans stund, blifvit utlofvade; men sedan denna var
öfverstånden, befanns Catharina mindre villig att
dem medgifva, och ehuru de, i början af
underhandlingarne, icke förnekades, förklarade Ryske
Ambassadören i Stockholm, i Juli månad 1791,
att föreställningen derom hvilade på ett
missförstånd [1].
Underhandlingarne i detta afseende öppnades
och fortsattes en längre tid hufvudsakligen genom
Stedingk, hvars brefvexling härom innehålla
dyrbara upplysningar. Genom fredsfördraget i Werelä
var öfverenskommet att de bägge makterna
ömsesidigt skulle sända hvarandra Ambassadörer;
dertill var, å Sveriges sida utsedd Öfverste
Kammarjunkaren Baron Taube [2], och å Rysslands,
fredsunderhandlaren, General Igelström.
Ingendera af dessa utnämningar gick i fullbordan: Taubes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
