Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄBODVÄGAR ELLER BUVÄGAR SÄ
trafva på. De finna visst aldrig vägen lång eller svår,
när den bär till buan. Det är icke en, som inte tycker
det är roligt att gå i skogen.
Men det kan också vara annorlunda. Fäbodvägen
kan vara tung nog att vandra.
Visst måste det vara svårt och besvärligt för en
gammal trött och krokig gumma, att draga mil efter
mil nedför bergen med en sjuk och eländig ko, som
skakar af feber och knappast har makt att flytta benen.
Sådant kan ju vara ynkeligt nog, men det kan vara
värre än så.
För några år sedan hände det borta i en fäbod, att
en ung kulla halkade och föll vid källan, dit hon gått
ensam för att hämta vatten. Hon hade fallit så, att hon
slagit nacken i stenarna och hon var död, när de stackars
förskrämda fäbodkullorna funno henne.
Hon var så ung, den döda kullan. Alla hade de
älskat henne. Hon hade sjungit och hujat gladare och
vackrare än någon af de andra kullorna. Och nu var
hon död, hvit och kall. De tordes ej röra vid henne.
De visste sig ingen råd, de arma kvinnorna och barnen.
De mjölkade visserligen korna som vanligt om aftonen,
men de slogo genast bort all mjölken. De voro alldeles
ifrån sig af sorg.
Karlarna gjorde en bår och buro den döda hela den
långa vägen ned till bygden. Det var en tung färd.
Tyngre ändå var det för dem, som måste stanna kvar
där uppe i höstrusket, uppskrämda och hjärtängslade
som de voro.
Det kan vara kulet nog ändå däruppe i buan om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
