Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 UTE PÅ LÖTEN
Huj och rop från de andra fäbodkullorna:
»Hvart far du med korna i dag?»
»Jag far bortåt det stora fallet. Kom, Sessa, kom,
Stjärna mina-a!»
Det är vått på den smala stigen. Vått bland blå-
bärsris och ljung. De närmaste tallarna synas disigt grå.
De andra äro alldeles borta i dimman. Allt är töcken,
mild väta och morgonluft. Och vi äro ute på löten med
vallkullor och kor långt bort i villande skog på det
stora fallet eller hugget.
Härute lämna kullorna all bygdevärdighet åsido.
Här äro de som barnungar bland kor och kalfvar. I
korta kjortlar med bara ben och kängskodda fötter,
skutta de omkring på stockar och stenar. De slösa
med smekningar och med salt och mjöl till korna, så
länge något finns kvar i slekskräppan.
De skrika och sjunga, hvar och en på sin melodi.
De leta efter hjortron i myren och efter blåbär i det
slaskiga blåbärsriset, medan korna drifva bort i töcken
och dimma.
Men geten, »Krustuppa», den enda geten i fäboden,
håller sig till flickorna. Och de börja leka med henne.
Hon skall bli höla, hon också. Hon får en rödrutig
halsduk med fladdrande ändar knuten under hakan, och
om halsen en gammal kjortelsäck, som en gång varit
utsydd i lysande färger, men som nu begagnas till slek-
skräppa. Och så är hölan färdig. Flickorna hoppa jäm-
fota och skrika.
Men Krustuppa låter sig ej bekomma. Hon känner
sin värdighet och vandrar långsamt och högtidligt hemåt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
