Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla att le, och flera ibland dem gingo in till
prinsessan för att roa henne med denna berättelse. Adolf
följde efter och kom på detta sätt, med tillhjälp av
sin kappa, in i det rum, varest prinsessan satt på
en kunglig stol, själv så strålande av skönhet, att Adolf,
som nu äntligen fick se den han så länge
efterlängtat, fann sig alldeles förvirrad av hennes åsyn. Detta
huvud, gnistrande av diamanter, vilkas glans dock
vida överträffades av hennes ögons; den fina, täcka
munnen, de alabastervita händerna, den majestätiska
hållningen, hela denna gudabild, som kunnat väcka
kärlek hos själva gudarna — huru skulle icke den,
huru skulle icke dessa var för sig så fullkomliga
egenskaper, förenade till ett så oförlikneligt helt, sätta
Adolfs hjärta i låga!
1 det nu Adolf, fördjupad i prinsessans åskådande,
glömde allt annat, föll kappan honom av axlarna,
utan att han märkte det, och han blev synlig för alla
närvarande. Prinsessan, som aldrig tillförene sett
någon man, blev litet skrämd; men Adolf föll
vörd-nadsfullt ned för hennes fötter och sade: »O gudinna!
jag har genomrest hela världen endast för att här få
se den oförlikneliga skönhet, vars åskådande av alla
ansetts för den största lycksalighet. Nu, då jag sett
eder, nedfaller jag inför eder gudatron och beder om
nåd och tillgift, för det jag, obekant, vågat framtränga
ända till eder, och överlämnar mig utan förbehåll åt
edert välbehag.»
Prinsessan, som trodde honom vara fågeln
Fe-nix, vilken hon ofta hört omtalas, svarade: »Kära
2 — Gtijersiam, De gamla goda sagorna, /.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
