Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fenix, det är mig en stor fägnad att få se eder,
och jag beklagar endast, att ni skall vara den enda
av edert slag i världen; ty så vackra fåglar som ni är
skulle vara rätt trevliga att hava.» Adolf smålog åt
dessa hennes ord, som ljödo ganska behagligt i hans
öron, men ville dock ej, att den sköna prinsessan,
för vilken han redan fattat den häftigaste kärlek,
skulle vara i okunnighet om vem han var. Han
skyndade därför att underrätta henne därom, och
ingen lärjunge har lättare fattat mästarens ord än
hon Adolfs, så att det icke dröjde många ögonblick,
förrän hon älskade honom lika högt som han henne.
Allt vad nöjen kärleken äger, allt vad det mest
upplysta förstånd har angenämt, allt vad hjärtat har
kärleksfullt och ömt, all den sällhet dygden ger njöto
nu de båda älskande, så att aldrig någon dödlig kunnat
föreställa sig, långt mindre erfara den lycksalighet,
de kände; ty allt ökade, men ingenting rubbade deras
ro, och inga årsskiften minskade deras ungdom, emedan
de drucko ur ungdomskällan, som fanns på samma ö
och således aldrig föråldrades.
En dag, då Adolf satt hos sin älskade, frågade
han henne, huru länge han väl nu njutit av hennes
ljuva sällskap. »Det skall jag säga eder», svarade
hon, »om ni först säger mig, huru länge ni tycker
eder hava varit här.» — »Omkring en vecka», sade
han; »men av åtskilligt, som jag drager mig till
minnes, förmodar jag dock, att jag måste ha varit här i
tre månader.» Härvid begynte hon småle och sade
honom nu; att tre hundrade år förflutit efter hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
