Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarar mig icke! Är du död?» — Endast eko gav
till svar: »Död!» Då undföll prinsessan ett rop av
den bittraste sorg, och under tusen tårar klagade
hon: »O du, den förste på jorden, som jag älskat,
varför har icke ödet hellre låtit mig vara ofödd, än
att jag skulle berövas dig! Ett kval, som det jag nu
känner, skall röra till medömkan de grymmaste
vilddjur, ja, själfva stenarna, berg, dalar och skogar!
Ack, är då allting skapat blott för att åter varda
till intet? Nå väl, jag skall ock här i tiden aldrig
mer äga något nöje för att icke göra Avunden den
fägnaden att åter beröva mig detsamma.»
Så klagade prinsessan, och i hennes klagan
instämde alla fåglarna och alla djuren på ön; alla
blomstren föllo av och vissnade, alla träden förtorkade,
så att, i stället för att ön förut varit all förnöjelses
och lycksalighets ö, blev den alltsedan en skådeplats
endast för ängslan och bedrövelse.
Prinsessan inneslöt sig i sitt rum, och ingen har
sedermera kunnat säga sig hava sett henne. Den
levande ungdomskällan blev av Avunden tillsluten
och sedan aldrig mera öppnad, så att man väl här
med skäl kunde säga:
Att Tidens makt till slut dock över allting rår
Och ingen sällhet här beständigt vara får.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
