Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanlig hos bedrövade; kammaren var beströdd med
spanska rosor och några spanska ljus, som där brunno,
spridde den behagligaste doft. Drottningen lyssnade
utanför dörren och tyckte sig höra en sång av mer
än en person, därvid hon urskilde följande ord:
>Ack, huru hårt, hur tungt är dock vårt öde,
Hur grym den plåga, som vi lida häri
Vår kärlek dock förutan ända är
Och slutar ej, förr än vi äro döde.
Hur ondskan än må sig beflita
Ett sådant band att sönderslita,
Dess ävlan all
Dock aldrig skall
Våra hjärtan kunna skilja;
Vi ha en själ, en vilja.>
Några suckar slutade sången, vari Florinna och
fågeln sammanstämt. Strax öppnade de båda
lyssnande dörren och rusade in. Huru häpen blev ej
Florinna över deras ankomst! Hon tillslöt fönstret,
på det den kungliga fågeln måtte hava så mycket
bättre rådrum att flyga undan, och mötte sedan tåligt
sin styvmoders och hennes dotters ondska. »Man vet
dina stämplingar emot vår kungliga tron», sade
drottningen; »tänk icke, att ditt höga stånd eller din
kungliga börd skall kunna befria dig från det straff
du förtjänt. Men säg mig nu, varifrån har du fått
dessa smycken och ädelstenar?» Härvid såg hon så
skarpt på Florinna, som kunde hon därigenom
utgrunda hennes hjärtas hemligaste tankar. — »Jag
har funnit dem här i tornet», svarade Florinna. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
