Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 STORHJÄRTA.
Så utrustad tågade han ut i världen att söka sig
lycka och, som han icke borde vara mindre stor till
namnet än till tankarna, kallade han sig Storhjärta.
Han begav sig till en mäktig konungs rike och
gick genast in på borggården, där han trött av sin
långa vandring insomnade. Hovbetjänterna, som
gingo fram och tillbaka, märkte det blänkande
harnesket, och sedan de läst de prunkande orden på den
sovandes bälte, skyndade de att giva konungen det
tillkänna, sägande, att denne man säkert vore en
tapper krigare, som en gång kunde göra konungen
stor nytta, om ett krig utbröte.
Konungen lät kalla honom och frågade, om han
ville gå i hans tjänst. »Ja», svarade Storhjärta,
»därför är jag hitkommen; men jag måste hava ett svärd,
emedan jag på hitvägen avbrutit mitt under en strid
med en jätte.»
Nu fick han tjänst, svärd och hederlig sold samt
blev av alla högaktad och väl bemött, emedan man
bar fruktan för hans stora tapperhet.
Så snart han märkte detta, blev han högmodig
och trotsig samt sökte gräl med sina kamrater.
Likväl vågade ingen mäta sig med en, som i ett hugg
dödat sju; ty han skulle ju ganska snöpligt kunnat
avvisa den, som ensam vågat möta honom. Alla sågo
därför ganska snett på den nya stridsbrodern, och
efter därom träffad överenskommelse gingo de
allesamman till konungen och begärde sitt avsked, om
Storhjärta komme att stå kvar i tjänsten.
Konungen och hans råd kommo nu i ett svår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
