Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sviktade. Strax plockade vår skräddare sina fickor
fulla med stenar, klättrade upp i trädet, varunder
jättarna snarkade, och slungade sedan en vass sten
mitt i pannan på den ena jätten, så att han vaknade
och frågade den andra, varför han slagit honom.
Denne svarade, att han icke rört honom utan hela
tiden sovit ganska tryggt. När de nu åter inslumrat,
kastade Storhjärta en sten i pannan på den andra
jätten, vilken vresigt frågade sin stallbroder, varför
denne slagit honom. Denne svarade på samma sätt,
att han sovit helt gott och icke ofredat honom. Sedan
de ånyo insomnat, började nu skräddaren kasta stenar
så häftigt han kunde i bådas ansikten. Då foro de
upp båda på en gång samt började så häftigt skrika
och träta, att ryttarna vid skogsbrynet tänkte: nu går
det löst, och voro ej litet glada, att de själva voro i
säkerhet.
Emellertid ryckte jättarna upp träd med rötterna
och slogos så tappert därmed, att de snart båda två
dignade ned och gåvo upp andan. När skräddaren
märkte, att det var kommet så långt, steg han ned
ur trädet, gav med sitt svärd de redan döda jättarna
här och där några sår samt gick sedan till ryttarna,
dem han tillsade, att de nu kunde hämta jättarna, ty
han hade dödat dem och lagt dem under ett träd.
Ryttarna trodde icke, att han talade sanning, men då de
verkligen funno jättarna döda utsträckta på marken,
måste de väl tro vad de med egna ögon sågo.
Man kan föreställa sig, i vilket bekymmer konungen
råkade, då skräddaren nu utkrävde sin belöning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
