Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Give Gud, att den sista vore redan i kväll,
Och att jag nu finge flytta från mitt jordiska tjäll!
Men ingen jag vet, som begrava kan
Den stackars, stackars von Puckelman !>
Därpå hopknäppte han sina utmärglade händer
och bad med brinnande andakt. Resepelle ville ej
störa honom under hans bön; men hans hjärta
klappade av glädje över att han funnit sin vän och
gynnare von Puckelman, och strax efter bönens slut
uppslog Resepelle dörren och utropade:
»Det är då verkligen sant, att ni heter von
Puckelman?»
»Jo, visst heter jag så», svarade den lilla gubben,
under det att han nyfiket betraktade Resepelle; »just
det är mitt namn och ej något annat!»
»Jaha, men om ni heter von Puckelman, så är ni
min guffar; ty jag är samma Petter, som ni
Valborgs-mässeafton för två och tjugu år sedan bar till dopet!»
Von Puckelman funderade nu en stund och
därpå hälsade han mycket vänligt på Resepelle och
bad honom vara välkommen. Sedermera framsatte
han mat åt honom. Den bestod visserligen endast
av mjölk och bröd, men Resepelle tyckte att det
smakade förträffligt, och det var inte underligt, då
han strapatserat så mycket. Sedan Resepelle blivit
väl mätt, frågade von Puckelman honom, huru han
kommit i den stora skogen och i vilken avsikt det
skett, med mera. Resepelle gav honom gott besked
på alla hans frågor och bad honom för gammal
vänskaps skull bistå honom med råd och dåd i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
