Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järntorget och Arbetareföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid ganska högt ställda anspråk, men frågan var om inte det hela var bra
opraktiskt och föga ekonomiskt anlagt.
Huset invigdes på föreningens årsdag 1874 med all möjlig pomp och
ståt. 1876 inreddes en teater i ena flygeln, officiellt benämnd Folkteatern.
Redan efter ett par år var man emellertid på det klara med att
föreningshuset blivit tyngande och besvärligt för föreningens ekonomi, allra
helst som medlemsantalet i hög grad gått ned. Lyckligtvis hade man en
för föreningens angelägenheter livligt intresserad kassör, Johannes Nilsson,
den bekante stiftaren av Arbetarnes byggnadsförening — mannen med
järnhanden och järnviljan — och tack vare hans kloka och förtänksamma
ordnande av ekonomien kom man så småningom ur svårigheterna. På
hans förslag utbyggdes på föreningens övriga tomt en bazarlänga åt
Järntorget samt Öster- och Mellangatorna, varjämte andra, inkomstgivande
förändringar av byggnaden vidtogos. Förändringar i föreningens
organisation hade också genomförts, sällskapssammankomsterna, som en tid legat
nere, återupptogos och fingo från början av 1880-talet en mera livlig prägel,
omväxlande med teater, sång och dans — allt med resultat att
medlemsantalet ökades i raskt tempo och föreningen säkerställdes.
Hade föreningen nu, rent ekonomiskt sett, fått det bra, fick hon det
emellertid rätt bekymmersamt i andra avseenden. En ny politisk
åskådning, den socialdemokratiska, fångade från 1880-talets början arbetarnes
intresse och de som förde de nya idéerna till torgs i Göteborg fordrade
att Arbetareföreningen skulle öppna sina salar för den socialdemokratiska
agitationen. Styrelsen ställde sig avvisande till en början. Hennes
ställning var svår. Å ena sidan kravet att föreningen skulle vara opolitisk och
ej bli en härd för politisk propaganda. Å andra sidan de pockande
agitatorerna, vilka fordrade att föreningen skulle göra skäl för namnet och
öppna sin famn för alla arbetare. När socialismens förste förkunnare här
i landet, Aug. Palm, 1882 ville hyra föreningens stora sal för ett möte,
tog hon emellertid ställning och uttalade följande: “I betraktande därav
att socialismens välmenta och i vissa fall goda strävanden sakna utsikt att
komma till praktisk verkställighet och att sålunda Arbetareföreningen skulle
i händelse av bifall till hr Palms anhållan visa sig solidarisk med
opraktiska tidsriktningar, kan styrelsen ej bifalla hr Palms begäran att få hyra
stora salen för hållande av socialistiskt möte, så mycket mindre som hr
Palm tydligen och offentligen uppgivit att han hitkommit för att driva
socialistisk agitation."
Palm fick inte stora salen, men Socialdemokratiska föreningen erhöll
från 1885 tillåtelse att hyra en mindre sal i föreningshuset för sina sammanträden.
Vidare hade föreningen i samma årtionde att dragas med den
Lennstrandska propagandan. Utilisten Viktor Emanuel Lennstrand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
