Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stora Otterhällan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i månaden för varje karl, som inkvarteringskassan tilldelade dem,
vilken avgift vanligen översteg deras egen uttaxering till soldaternas
inlogerande. Och många hade flera knektar på en gång.
Vi talade här ovan något om byggnadssättet. De sämsta stugorna
lågo högst upp på berget och vid var och en fanns, som antytts,
en svinstia — somligstädes bättre och omsorgsfullare underhållen än
de mänskliga bostäderna. Dessa ägdes, som förut nämnts, av en del
arbetare, vilka avancerat till månadskarlar och gårdsdrängar hos rikt
folk och sedermera gift sig med gamla kökspigor, som sparat en slant.
Genom dessa sparpengar och lån i diskonten, som det hette,
hade de åstadkommit sina stugor. Och sedan redde de sig rätt bra.
Att, exempelvis, uppföda svin till avsalu var sålunda en god
biförtjänst, i synnerhet som omkostnaderna voro ringa. Varje afton, och
stundom flera gånger på dagen, hemburo de en styv börda matavfall
från de rika köken, vilket hopkokt blev en utmärkt grismat.
Detta om de fattigaste.
De vackraste och bäst underhållna husen funnos längre ned på
sluttningarna. De tydde på en viss välmåga, och ägarna stodo även
ett par pinnar högre på samhällsstegen. Det var
kontorsvaktmästar-nes, packhuskarlarnas och deras gelikars klass.
I november 1804 bortsopades denna idyll från Otterhällans
sluttningar.
Den förste i nämnda månad klockan två på natten kom, som
jag i första delen av denna bok berättat, elden lös med sådan
häftighet, att inom åtta timmar hela nedre delen av första kvarteret jämte
alla husen på Stora Otterhällan blevo lågornas rov. De brända husens
antal var 218, och 8,000 människor blevo husvilla. Det var ett bål
som inte glömdes i mannaminne.
Efter den renrakningen på Otterhällan byggdes husen av sten,
men högst upp fick man bygga stugor av trä, som förut.
Vägarna dit upp ha alltid varit besvärliga, men fordom värre än
nu. De senaste regleringarna, dels efter branden, dels i senare delen
av 1800-talet, gjorde färdevägarna någorlunda skapliga. Så inlöste
staden år 1805 sjutton tomter mellan Kasern- och Eklundsgatorna
för att planera dem för trafikens skull.
Var det tröttsamt nog att komma upp för exempelvis Södra Liden,
som var den brantaste, var det isynnerhet vintertiden än besvärligare
att komma ned. Det var långa tider förenat med verklig livsfara,
innan man nådde hörnet mittför den forna Artillerikasernen, det s. k.
Strykjärnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
