Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krigaren, att döma därav att sonen, som naturligtvis fick samma namn
med epitetet “lille“ framför, sedan han sent en afton gått genom
kasernen och då av artillerister under det rådande mörkret blivit
tillropad vedernamnet, förgrymmad lärer gått upp till fadren och
anmält förhållandet. Helt godmodigt säges då översten med händerna
fattat sonen över skuldrorna och leende yttrat: “Min käre Fredrik,
inte skall du gå och vara arg över det, det måtte du väl tåla vid
att de kalla dig för lille Gluffe, när de kalla far din för den store“.
Någon musikalisk begåvning ägde ej överste H., men
regementsmusiken älskade han högt, och ju värre hornen skrälde och
trummorna gingo, ju trevligare var det.
Av alla de anekdoter, som cirkulera om Heijl och vilka än i dag
föras till torgs av äldre göteborgare, framgår att den gode översten
var en mycket originell man. Det kunde vara nöjsamt nog att återge
några, men utrymmet tillåter det icke. En skall jag emellertid
anföra, eftersom den är högst karakteristisk för mannen.
En dag, då Heijl i hemmet satt fördjupad vid något intressant
arbete, ringde det häftigt på tamburdörren, vilket med ökad kraft
fortsattes flera gånger, utan att någon gick och öppnade. Slutligen
brast gubbens tålamod genom det ihållande pinglandet, varför han
själv gick och öppnade tamburdörren. I förstugan fann han stående
ett gentilt klätt fruntimmer, som djupt nigande i ödmjuk ton frågade
“om fru överstinnan vore hemma".
Heijl, högst desperat:
— Överstinnan, överstinnan, vem i h—e ä’ de?
Fruntimret:
— Herr överstens fru, naturligtvis.
Heijl, i största raseri:
— Jag har inga käringar på mitt regemente! och därmed slog
han igen tamburdörren med sådan kraft att det hördes i hela huset.
Året 1849 lämnade Heijl regementet. Efter avskedstagandet flyttade
han till sin egendom Refsjöholm i Svenljunga-trakten av Kinds härad.
I den orten var han länge fullt ut lika omtalad och hans minne lika
populärt som någonsin i Göteborg. Större original hade de goda
Kind-boarna aldrig i sin tid varken sett eller tänkt sig. Hela socknar
gjorde på länge ej annat än talade om den store översten, som på
Svenljunga marknad gick som en far för allt folket, huvudet högre
än alla och axelbred som ingen. Så gott som från första
ögonblicket tillvann han sig här en vidsträckt popularitet, även bland
sina underhavande, ehuru allt skulle förstås tillgå efter militäriskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
