Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter den tidens uppfattning var han en mycket duglig
exerciskarl. Förfärligt korpulent red hari, enligt en minnestecknare —
Fröding — “en regementshäst vid namn Cesar, som kunde bära
honom; men detta var också nära på allt som stod i djurets förmåga,
och några andra takter än skritt och höger galopp kände ej detta.
Därigenom var det också möjligt att svänga undan för översten
under hästexercisen, men ibland lyckades han att stänga in någon
officer uti en vrå av heden, och då hette det: “Hå, hå, hå, löjtnant
N. N.! Manövrera nu omkring mig, får jag se!“ Ömtålig var han
minst av allt, den rättvisan måste man göra honom. En gång
under en fältmanöver gick han om aftonen och lade sig i en skreva
eller ett dike och sov gott ända till fram mot morgonen, då han
fann sig liggande i en vattenpöl bildad av ett stritt regn, som fallit
under natten. Då steg gubben upp, ruskade på sig, lät blåsa
officers-appell och bjöd sina tillskyndande yrvakna officerare på en bål
glödgad punsch, för övrigt ganska belåten med sin natt“.
Naturligtvis skulle en sådan storvulen krigartyp i hög grad slå
an på Carl XIV Johan, krigarkungen, och det berättas att det var
ett stort ögonblick när Heijl mötte sin konung vid en uppvaktning
i huvudstaden. Med alla sina ordnar och medaljer på det högvälvda
bröstet och kasken på huvudet, steg han under sporrarnes klang
fram till majestätet och gjorde ett ställningssteg, så att det gungade
i hovsalen. Konungen såg upp i gigantens anlete, hans ögon
tindrade och munnen drog sig till ett vänligt leende vid minnen från
krigens dar, då han så ofta sett samma värdiga personlighet vid sina
kanoner.
Översten kunde ej franska och konungen ej svenska, vadan
excellensen Brahe tjänstgjorde som tolk. Konungen uttryckte sin
tillfredsställelse över att se sin gamle vän och bekante ännu så väl
bibehållen och vid god hälsa, med samma ståtliga hållning som förr,
och bad honom att, när han åter hunnit ned till Göteborg, han
skulle se väl efter “pojkarne“; konungen menade naturligtvis
artille-risterna.
Översten gjorde då, berättas det, halvt höger om mot Brahe
och yttrade efter ett nytt dundrande ställningssteg:
— Hälsa Ers majestät med det, att det kan han ge sig tusan d—r på.
Den nye översten måste kvarstanna i huvudstaden några dagar
och var därunder flera gånger inviterad till konungens bord.
Av artilleristerna benämndes överste H. med smeknamnet “Gluffe“,
ett vedernamn som ej på minsta sätt tyckes generat den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
