Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna frihamnstrafik, som någon tid var rätt livlig, varade
emellertid inte länge.
Det var mest de franska röda vinerna, som lades upp på
nederlaget, men när med det tynande sillfisket fattigdomen kom i slutet
av 1700- och början av 1800-talet, var det ingen affär längre att
hålla franskt vin och franska delikatesser på nederlag. Sillhandlarna,
som tände sina pipor med brinnande sedlar och läto vinet flöda i
strömmar genom törstiga strupar, fingo nöja sig med det svenska
brännvinet. Det var bara de finaste och de rikaste i Göteborg, som
sparat på guldet från överflödstiderna, vilka hade råd att dricka vin.
I många år efter den franska nederlagstiden fick platsen, som
sagt, heta Franska tomten. Men i slutet av 1830-talet dök plötsligt
ett annat namn upp, hotande att tränga undan det ursprungliga.
Det var folkhumorn som var framme och döpte om Franska tomten
till — Liljas grav.
Orsaken?
Jo, den sammanhänger med den första planen att torrlägga och
ordna området norr om Stora Hamnkanalen, den första
kajbyggnaden vid nuvarande Packhusplatsen, entreprenörens övertagande av
detta för sin tid betydande arbete samt hans kapitala misslyckande
därmed. Det var ett av de första hamnbyggnadsrasen. Och
eftersom hamnbyggmästaren hette Lilja fick platsen för det stora kajraset
heta Liljas grav.
Detta stora hamnbyggnadsarbete hade utbjudits på entreprenad
till den minstbjudande. Göteborg ägde vid denna tid en ovanligt
verksam och företagsam borgare: kopparslagarmästaren Niklas Lilja,
ålderman i det vällovliga kopparslagareämbetet och ordförande i
Hantverksföreningen. Han var född smålänning, bar på djärva
spe-kulationsidéer, var med i mångt och mycket i det kommunala, bl. a.
som ledamot av Borgerskapets äldste, anlade det första gasverket i
göteborgslrakten och gjorde ångpannan till stadens första ångbåt.
I det nya hamnföretaget, som gällde kajbyggnader i den så kallade
masthamnen norr om Stora Hamnkanalen, höll sig Lilja framme.
Han ville visa att han också var mästare i vattenbyggnadskonsten.
Och egendomligt nog uppdrogs det dyrbara arbetet åt den
mång-frestande mannen, oaktat han själv ingenting vidare ägde och inte
heller förmådde ställa någon antaglig borgen för detsamma.
Alltså började arbetet året 1836. Men han hade inte varit så
noga med kalkylerna. Att taga stenar ur Kvarnberget, utan att ge
staden ett öre därför, antog Lilja vara detsamma som att få stenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
