Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kostnadsfritt; men han hade glömt en viktig sak: kostnaderna för
stensprängningen och transporten.
Själv arbetschef, utan nämnvärd kontroll, drev Lilja arbetet med
kraft; överlämnade sin vinstgivande kopparslagarrörelse åt andra,
för att uteslutande kunna ägna sig åt byggnadsverket. Han hade
också hunnit ganska långt med detsamma, då —horribile dictu! —
en höstdag året därpå fördämningarna i hamnen på grund av stark
storm och därav följande högvatten brusto. Vattenfloden drog
kajmuren med sig i djupet och det var hart när att Lilja omkommit.
Det har en gång uppgivits att Lilja fortsatte arbetet efter denna
malheur. Men det är oriktigt. Tack vare raset och de stora
förlusterna på bygget kom Lilja på obestånd och kunde inte fortsätta
detsamma.
Masthamnen eller graven, som gick från Stora Hamnkanalen,
ungefär där Norra Hamngatan slutar, geno’m vassen å nuvarande
Packhusplatsen ut i älven, fick ligga så med sina nedrasade kajer i
ett par årtionden och fylldes så småningom med all slags orenlighet.
Året 1861 blev det emellertid slut med eländet, Masthamnen
igen-lades helt och hållet och Packhusplatsen eller Franska tomten
planerades.
Vad kopparslagare Lilja beträffar var han, som ovan antytts, en
märklig man på sitt sätt. Men det stora flertalet såg nog i honom
ett stort original.
En samtida göteborgare beskriver honom som en blek, mager,
svartmuskig man med ett par uppspärrade märkvärdiga ögon och
omkring munnen ett drag, som stod i överensstämmelse med den
fanatiska glöden i de besynnerliga ögonen. Alltid var han sotig och
nästan alltid, både vinter och sommar, gick han barhuvad. Han levde
och andades blott för sina idéer och sina mekaniska uppfinningar.
Han var utan tvivel ett uppfinnargeni, som fick dela så många andra
dylikas öde: en ständig kamp under ständiga missräkningar. Sitt
samhälle ville han efter bästa förmåga gagna, redbart och
oegennyttigt, och inom sin tids hantverkarekår intog han en både bemärkt
och ansedd ställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
