Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern i Kungsparken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Klädeshandlaren och hans måg“, Hertz’ “Kung Renés dotter",
To-pelius’ “Regina von Emmeritz" o. s. v.
Jag har anfört dessa stycken för att visa, hur högt Ahman syftade.
Men — Gu’ bevars! — han kunde också ge mycket mindre
värdefull dramatik, när teaterns kassa så krävde. Ty det var då som
nu: ett ytligt lust- eller sångspel av en rätt obskyr författare gav
ofta mer i kassan än både Shakspeare och Schiller. Jag tror också
att “Andersson, Pettersson och Lundström“ — som även Åhman
spelade — räddat flera teatersejourer än “Orleanska jungfrun".
Detta populära folkstyckes egentlige upphovsman var
Söndags-Nisses forne redaktör Frans Hodell, vilken efter en femårig
teaterbana vid Selinderska sällskapet — han inträdde där vid 20 års ålder,
efter att förut ha konditionerat på apotek, bl. a. å “Kronan" här i
Göteborg — dokumenterat sig som en begåvad författare för teatern.
Zetterholm, som 1865 var direktör vid Södra teatern i Stockholm,
beslöt göra sig detta till godo. Han föreslog Hodell att till ny
bearbetning upptaga den gamla Nestroyska farsen “Der böse Geist
Lumpacivagabundus", som ett tjugotal år dessförinnan uppförts å
Mindre teatern i bearbetning av den flitige översättaren F. N. Berg,
utan att dock göra någon vidare lycka.
“Hodell grep sig utan betänkande an med arbetet, vilket här i
Göteborg påbörjades. Sin bearbetning gav Hodell den sedermera i
hela vårt land, från Ystad till Haparanda så populär vordna
benämningen “Andersson, Pettersson och Lundström1*, därmed ägnande en
hyllningsgärd åt tre sina kvinnliga Selinders-kamrater: Marie Andersson,
Mina Pettersson och Anna Lundström, har Aron Jonason berättat.
Föga anade han själv att detta opus skulle vinna en så enastående
framgång; han hade nog då betingat sig högre författarhonorar.
Att landsortssällskapen gärna ville komma åt denna läckerhet, är
naturligt, men Zetterholm hade varit försiktig nog att med Hodell
uppgöra sådana villkor, att han ej till annan teater fick sälja sitt
manuskript. Slutligen sågo sig landsortsdirektörerna ej någon annan
råd, än att låta ombesörja bearbetningar på annat håll, och så begav
det sig, att man här i vår stad under loppet av en vecka fick i sig
icke mindre än tre olika sådana bearbetningar.
Ett sällskap slutade sin sejour å dåvarande teatern vid Södra
Hamngatan härstädes med att julen 1868 giva en bearbetning,
benämnd “Mattsson, Larsson och Sundström", grymt misslyckad, förstås.
Detta för att taga bouquefen av stycket för Constantin Rohde, som
på nyårsdagen 1869 skulle taga sagda teater i besittning och annon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
