Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lorensberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erhöll en särskilt stämningsfull prägel därigenom att minnesstoden
skulle avtäckas.
P. B:s ordensskald, den glade och vänsälle litteratören Jonas
Philipson, hade ett par år förut påbörjat en insamling till
minnesmärket. Den erforderliga summan inflöt ganska fort, Molin, den
berömde bildhuggaren, modellerade bysten, och den 16 juni stod
den färdig att avtäckas.
Under Lorensbergs lummiga almar och björkar samlades bortåt
400 bricollister, skrudade med sina färgrika band och insignier; gäster
voro nordens konstnärer och åskådare åtskilliga tusental.
Skarp-skyttarnes musikkår spelade Bellmans fagra “Vem är som ej vår
broder minns“, och därefter framträdde P. B:s styrande mästare C.
F. Ewert, den bekante göteborgsläkaren, i vars fädernehem Wadman
en gång i tiden varit en gärna sedd gäst.
“Det är icke ensamt aktningen för enskilda personliga
egenskaper, som här rest en minnesstod åt Wadman, yttrade han. Om den
talrika vänkrets, som under hans levnad omgav honom, och bland
vilken man räknade samhällets yppersta, här kunde göra sin talan
gällande, skulle den kunna intyga, att en man med ett frommare
barnasinne och en mera sedlig karaktär aldrig skådat dagens ljus.
Också var han av sina vänner högt uppburen; och då den bäste
vännen, som i många år skänkt Wadman ett hem, bortgått genom
döden, övertogo de kvarvarande omsorgen om hans kroppsliga
människa och gjorde detta ofta både opåkallade och okända.
Inom månget hem var han en gärna sedd gäst och förljuvade
med muntert samtal den åldriges långsamt framskridande
aftontimmar.
Men Wadman var även sånggudinnornas älskling. Genom sina
jaktsånger, där han skildrar sommarens härlighet, naturens behag och
jägarlivets fröjder för äldre och yngre deltagare, och genom många
andra kväden framkallade han ett olympiskt löje.
Mången har ringaktat en skald därför att han besjungit
människornas förvillelser och dårskaper. Intet kan vara mera oberättigat. Han
gillar icke dessa släktets svagheter därför att han gisslar dem. Det
skaldestycke, som benämnes “Kyrkinvigningen“, och den oändligt
täcka idyllen “Min lilla vrå bland bergen", vilken genom sin lika
täcka musik lever på så mångas läppar, visa, att han icke var
främmande även för frommare känslor.
I dessa parker, där han så ofta i förtroliga vänners krets sökte
svalka sig i sommaraftonen, hövdes det därför ett sällskap, där sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
