Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lorensberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en väl konditionerad lappkåta. Då jag lyckats skaffa plats för mitt
sällskap och mig i en loge på ena sidan, slocknade det elektriska
ljuset i de båda kuporna på vardera sidan av rotundan, men det
gjorde ingenting, ty det fanns gas också, som var litet lugnare, ty
den blinkade icke, som det elektriska ljuset hade gjort nyss förut.
En liten orkester höll på att fila igenom något musikstycke, som jag
inte hörde för konversationens skull, och därpå inkommo på teatern
i fonden tre flickor jämte två negrer, en fet och en mager, på så
långa ben, att flickorna räckte dem bara till knäna.
Enligt programmet skulle dessa fem dansa en engelsk dans.
Den lilla oskyldiga orkestern filade så igenom ett annat
musikstycke, och därefter inkom på teatern en liten ljushårig fru med ett
italienskt namn på felli eller pelli, och hon hälsades med livliga
handklappningar samt började därpå föredraga en s. k. chansonette. Först
lyssnade jag med förvåning, se’n tittade jag mig omkring för att se,
om ej någon katt smugit sig in och skrek för att komma ut igen;
men kom underfund med att det var själva chansonetten, som lät
på det sättet. Jag lyssnade noga för att uppspana melodien, men
kunde ej upptäcka tecken därtill, förstod dock av ett visst uppehåll
i sången eller rättare sagt det gnällande reciterandet, att det hela
skulle föreställa en kuplett, som sjöngs om och om igen sex eller
sju gånger. Vid ett par tillfällen tog den s. k. sångerskan sig på
högra benet och lyfte litet på sin ljusblå sidenklädning, men jag vet
ej, om hon därmed ville visa sina strumpor eller om hon kliade sig
på benet.
Som jag fann, att mitt sällskap ej trivdes i detta pandemonium,
satt jag lugn och lät föreställningen ha sin jämna gång, dessutom
något tryggad vid en blick på programmet, som förkunnade, att i
nästa nummer skulle uppträda herr och fru Messer-Feldo, dem jag
förut sett på estraden framför restaurationsbyggnaden, hon med skär
klädning och han med lösnäsa, konstiga löskragar och en
smal-skörtad frack med gula uppslag, därvid de sjöngo på ett mänskligt,
om ej vackert språk och läto höra verkliga melodier, sammanrörda
ur alla möjliga och omöjliga operor.
Jag var nyfiken att se, om de gjorde samma konster i år också.
Mycket riktigt. Frun hade sin skära klädning, herrn sin frack,
sina löskragar och sin näsa, vilken sistnämnda han likväl under
duettens fortgång drog ut så att den fick utseende av ett sådant där
rött brosk, som kalkontuppar bestå sig framför näbben och som blir
allt rödare ju argare de bli själva. Duetten kände jag också igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
