Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkteatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om man får bruka ett sådant uttryck, vilken erkänts som samhällets
officielle rolighetsminister.
Denne blev, så länge hans period räckte, en centralfigur i den
värld, där nöjet rår och glädjen glammar, det var han som mer än
någon annan gav festernas nachspiel liv och humor, det var han som
gjorde visan för dagen och i muntra stanser berättade festernas syften,
det var han som berättade de roligaste historierna och förnöjde
sällskapet med de mest blixtrande infallen. Och när det skulle skämtas
över årets tilldragelser och göteborgskrönikan avtecknas mot
humoristens och satirikerns spegelglas, var det företrädesvis stormästaren
i det göteborgska skämtlynnets sfer som fick träda upp på tiljorna
och göra det.
Dylika gestalter i Göteborgs tidigare nöjeskrönika äro Jonas
Philipson, Aron Jonason och, i viss mån, Eric Sandberg. Det var
inte lätt att axla deras kappor, men Axel Engdahl utpekades snart
som deras arvtagare och sedan de båda sistnämnda voro ur leken
satt han med kvickhetens rätt på storwitzirernas tron i Göteborg. Där
lekte han på sitt oefterhärmliga sätt med Harlekins spira och där
skämtade han så, att det gav genljud över hela Sverige.
Han hade också tagit revyförfattarskapet för Göteborgs
vidkommande i arv. Och eftersom Engdahl var ett välfött barn av sin tid
moderniserade han revydiktningen och nekade sig inte någonting när
det gällde piffa upp genren.
Hans revyer voro just inga blyga barn och dess äldre syskon från
1870- och 1880-talen blekna vid jämförelsen. Men de buros upp av
en humor, som sällan svek, en ursprunglig, välgörande,
oemotståndlig humor, som ständigt frestade till goda löjen, ett tindrande
skämtlynne, som lockade den trumpnaste att skratta, en satirisk udd, som,
ehuru ofta lindad i silke, ej förfelade sin verkan, och en kuplettkonst,
som ifråga om melodival, fyndighet, kläm, rimlek, udd och tokeri
absolut intet motstycke haft i de gångna tidernas revydiktning.
Nu skulle jag väl yttra något om Axel Engdahls liv. Och det
blir ju ganska lätt, eftersom jag redan för ett tiotal år sedan utförligt
skrev om honom i en av våra dagliga tidningar. Han var, som vi
veta, född göteborgare. Som många andra fick han själv slå sig
fram. Han kom in på den merkantila banan och blev välbeställd
assuransbokhållare, efter vad det säges, en mycket skicklig sådan.
I pojkåren röjdes hans håg för teatern. Själv berättade han om
sina bravader på tiljorna som tio- och tolvårig aktör, spelande teater
i en vagnbod vid Landsvägsgatan och sparkande böljor i Jorden runt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
