Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkteatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under Tivanderska regimen på Arbetareföreningens forna teater vid
Järntorget.
“Jag var en mycket trägen teaterbesökare i min barndom,
berättade han en gång. Kassabrist hindrade mig inte, ty jag hade
uppfunnit ett särskilt knep att lista mig in. Det är kanske dumt att
lära bort det, men så här gick det till:
Jag brukade på kvällarna gå utanför dåvarande Nya teatern —
densamma som nu benämnes Storan — och grät bitterligen, medan
jag låtsade leta efter något på marken. På välvilliga människors
förfrågan, hur det stod till, upplyste jag snyftande, att jag tappat en
femtioöring, som jag fått för att gå på teatern på min födelsedag.
Och på den tiden hade jag alltså en hel mängd födelsedagar och
fick en hel del femtioöringar.
Knepet upptäcktes emellertid och jag fick ett kok stryk, om jag inte
misstar mig, av maskinmästare Dahlström, Martin Carlssons
företrädare.
Jag har, berättade han vidare på tal om sina första bekantskaper
med teaterfolk, på gatan intervjuat Fritz Arlberg angående hans
åsikt om min lämplighet som skådespelare, men det var inte Arlberg
jag träffade — det var danske konsuln Fr. Holm. Jag har på mina
bara knän bett August Lindberg ta med mig till Helsingfors på sin
tid, fast förgäves.
Vid tjugo års ålder gjorde jag min första landsortsturné — med
en trollkonstnärinna Sidonie Roman. Hon hade förtrollat mig och
romanen räckte i fjorton dagar.
Jag hade bara att i ett konststycke, som benämndes Det gröna
huset och vilket på sin tid väckte mycket uppseende såväl i
Göteborg som annorstädes i landet, ligga under scengolvet i en
packlår och jama som en katt, skälla som en hund och ringa med
en klocka. “
Han blev snart mycket känd för sitt glada gemyt, sin förmåga
att göra och sjunga visor, sin omisskännliga talang som
amatörskådespelare. Och sitt litterära gry lade han i dagen genom små
poem i de göteborgska tidningarna, signerade Butcher. I utelivet
var han gärna med, men var aldrig grotesk och bullrande när han
offentligt demonstrerade sin sällskaplighet och sina sällskapsgåvor.
Den Engdahl, som från scen och tribun, vid soaréer och
sällskaps-spektakler sjöng visor och drog historier, deklamerade och spelade
fransman i sin dåvarande favoritpjäs En kopp té, vari Svante Hedin
på sin tid firade triumfer, var den elegante gentlemannen. I slutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
