Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalvsund. Sillfisket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till sjöss. På flera ställen i skären äro väl långa sträckor utan
holmar mot havet, varest icke är något salteri. Där kan sillen väl smyga
in, men hon får ingen fred i skärgården; på alla ställen blir hon
skrämd. Till exempel: en tunnbindare slår på en tunna ute på berget
eller i en tom sillbod. Vart slag giver genljud i de kringliggande
bergen, sillen måste därför gå till sjöss igen och söka grunt vatten
på bankar i öppna sjön och vid Jutland“.
Om tillståndet i skärgården efter sillens försvinnande i förra
seklets början har jag redan berättat. Folket stod lika tomhänt som vid
1700-talets mitt. Stugorna voro fallfärdiga. Redskapen och båtarna,
som erhållits för lånta pengar, utslitna. De enda som vunnit något
på fisket voro med få undantag köpmännen i de större
kustsamhällena och krögarna.
Men sillen kom igen för att möta nya släktled människor i
skärgården. Hon hade vid 1870-talets mitt givit tillkänna sitt nya
annalkande på bankarna vid Skagen, där svenska fiskare fått den på
krokarna. Och vintern 1877—78 spreds den stora nyheten att de första
stimmen av den riktiga sillen med sillkungen i spetsen tågat in i
Bohusskärgården. Med sillkungen menas, enligt folkets tro, en stor
från det övriga sällskapets utseende avvikande fisk, vilken ränner före
stimmen. Om därmed avses S:te Pers fisk, vet jag inte.
Härmed inleddes en ny sillfiskeperiod, som i sitt tidigaste förlopp
företedde mycken likhet med fisket på 1700-talet. Stagnationen kom
emellertid mycket tidigare, vid slutet av 1890-talet.
Redan på hösten 1878 togs sillen i mängd vid Gåsö nära Lysekil
och på vintern 1881 — 82 kunde hon tagas vid Marstrand. Vintern
därpå stod hon i Göteborgs norra skärgård. Fisket började i regeln
varje vinter i oktober—november och blev vissa tider så ymnigt,
att man ej fann användning för massorna. Det gjordes vadstäng
på tiotusentals tunnor i taget. Härav begagnade sig industrien. I
stället för 1700-talets trankokerier uppstodo sillguano- och
sillolje-fabriker på ett par ställen i vår skärgård. Den sista startade med
den beräkningen att få sillen för — tjugofem öre tunnan.
Sillen fångades med s. k. landvadar och sättgarn vintertiden och
med drivgarn höstetiden. En landvad ägdes av ett vadlag på tjugo
man och kostade 3—4000 kronor. Äldre göteborgare erinra sig dessa
vadar, vilka stodo vid holmarna, instängande sillen. De gingo ända
till botten, dess ytterändar lågo tätt intill holmens branter, för att ej
sillen skulle slippa ut, och ändlinorna voro fastgjorda vid land. I
denna halvrunda omkrets kunde flera tusen hektoliter sill ligga inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
