Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalvsund. Sillfisket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutna, medan man väntade på köpare. Infunno sig icke sådana
inom en viss tid, fick man släppa sillen igen.
Fick man däremot köpare blev det liv och rörelse omkring holmen.
Med mindre vadar avstängdes inom den stora halvmånformiga
runddelen smärre partier. Köparenas, salteriidkarnes och fiskarenas jakter
och småbåtar rodde in i stänget och i den silvervita massan, som
välvde sig därnere, sänktes av ivriga händer stora håvar, rymmande
7 å 8 fot, varefter dessa drogos upp och tömdes i båtarnes lastrum.
Vilket liv och vilket arbete! Vilken rörelse, vilka rop och skrik!
Det glänste och glittrade i vattenbrynet och i båtarnes innandömen,
där sillen sprattlade sig till döds och allting färgades vitt av de
glänsande fjällen.
Tack vare exporten av den färska sillen fingo fiskarena bra betalt
för sina fångster, åtminstone till en tid. Men då överskottet blev för
stort användes sillen som gödsel. Och så uppstodo de förut
antydda sillolje- och sillmjölsfabrikerna.
Den nya fiskeperioden gav i stort sett bättre resultat än
1700-talets. Den markerade ett allmänt välstånd. Folket äger utmärkta
boningar, präktiga storsjöbåtar, goda redskap, bohag, kläder och
husgeråd. Visserligen äro många skuldsatta, men det finnes goda
säkerheter. Ättlingarna av de forna strandsittarna, de vilka söpo upp
förtjänsterna och levde i djupaste armod, vidskepelse och okunnighet,
äro, som förut sagts, på det hela taget företagsamme män, vilka
förstått att anpassa sig efter nya tiders fiskemetoder. Frestelserna till
överdåd och slöseri ha heller inte legat så in på dörrarna som förr.
Krogarna äro sedan ett halvt sekel tillbaka bannlysta från skärgården.
Visserligen spåras något av det svenska överdådet i liv och seder
ute på öarna, men det tar sig oskyldigare uttryck.
Man hade allmänt inställt sig för en längre fiskeperiod, men vintern
1896—97 kom sillen icke in i fjordarna. Då blev det stor oro och
rådvillhet. Av historien visste man ju att sillfiskena uppträda
periodvis och att varje period räknat omkring sextio å sjuttio år, men en
del ville inte tillmäta detta någon betydelse. Vakna, intelligenta
fiskare, med vilka den som skriver detta samtalade om saken, höllo
före att sillen aldrig mellan de stora fiskeperioderna varit försvunnen;
hon hade visserligen ej gått till i fjordarna, men i dess ställe hållit
sig i havet utanför. Och hela hemligheten med de gamla tidernas
felslagna sillfisken var, enligt nämnda fiskares mening, att förfädren
saknade effektiva redskap att taga sillen med.
Så kommo snörpvadarna till heders. Såsom förut omtalats hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
