Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södra skärgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karantänsbyggnader å Känsö
på annat bete, uppmeta krabborna, som krälade vid stranden. Då
detta icke längre var roligt gick jag och lurade i den då icke mycket
uppväxta parken för att passa på när en och annan rapphöna, som
förirrat sig till ön, uppskrämd av mina steg sprang över gångarne
för att gömma sig bland buskarne.
Men en gång bar det så högtidligt till, att jag fick följa med ut
på sjön på riktigt fiske. Kamreraren Nap. Winberg på Lyckan, som
var därute ibland, men för tillfället saknade lust att sällskapa med
gubbarne utan i stället ville fara ut och fiska, ropade till mig, där
jag låg inbegripen i min indrägtiga krabbjakt:
— Kom, skall du få följa med ut och dra dig några rediga
vit-lingar!
Jag lät icke säga mig detta två gånger, utan tog på mig rocken
och vi satte ut. Sällskapet bestod av nämnde Winberg, mig,
karan-tänsmatrosen Carl Rörberg och två kronans båtsmän. Allt gick bra
att börja med. Seglingen var förtjusande, ty Winberg lät mig sitta
till rors, och samtliga förklarade att jag skötte mina saker som en
gammal haj. Jag tyckte visserligen att uttrycket var något
besynnerligt, men jag tog det som en komplimang, vilket också var
meningen.
Sedan vi lagt oss för ankar och börjat fiska, vilket gick bra en
stund, så att vi verkligen fingo icke allenast en hel hop rediga
vit-lingar, som utlovat var, utan ock några koljor och skäddor, därunder
vågsvalpet betydligt tilltagit, inträffade emellertid den oväntade
händelsen, att kronans bägge båtsmän blevo så sjösjuka att status quo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
