Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
»Bra gjordt. I mjölet låg den värsta etter-orm och slingrade sig;
du kan derföre icke få smaka af detta baket.» Det var nemligen den
skillnad emellan Sigmund och Sinfjötle, att den förre kunde förtära
gift utan att det skadade honom ; den sednare led deraf intet, dock
blott till sin utvärtes menniska.
Sigmund ansåg gossen ännu för ung, att taga honom med sig till
verkställare af hämnden. Han trodde honom behöfva vexa till i kropps¬
krafter och oförvägenhet. För att emellertid ge at hans lif en pas¬
sande rigtning, slog sig Sigmund under några somrar på röfveri,
hvarvid han använde Sinfjötle till handtlangare.
En vacker morgon kommo de till stranden af en liten sjö, som
låg inklämd emellan höga, granbevexta klippor. Dessa utestängde
vindarne, så att ytan ingenstädes krusades, utan man såg sin bild i
vattnet, som i ett spegelglas. Här tvådde Sigmund och Sinfjotle
blod af händerna, men kunde, efter en blick i vattenspegeln, icke
lemna oanmärkt, att de egde en lätt påfallande likhet i anletsdrag.
»O, att du vore min son», utbrast Sigmund, »ty se har, hvarest
vi rentvagit oss: blodet är likväl tjockare än vattnet!»
yJa, o att du vore min fader!» svarade Sinfjötle. »Det skulle då
vara mig ljufvare, att en gång få deltaga i den hämnd på Siggeir,
hvarom du så ofta talat.»
I detsamma remnade med väldigt brak en närliggande jättesten
och ur springan framskymtade den okända, blomstrande jungfru, som
fordom besökt Sigmund i skogen samt der stannat qvar hos honom
tre dagar och tre nätter.
»Jag är skogens brud», sade den sköna uppenbarelsen. »Sinfjötle
är Sigmunds son med mig, men sin mor skall han icke mera veta
utaf, ty äpplet har fallit långt ifrån trädet» Derpå tillslöt sig jätte¬
stenen så tyst som en fallande fjäder och har visst sedan aldrig öpp¬
nats; men Sigmund och Sinfjötle omfamnade hvarandra som far och
son och fortsatte derefter vandringen.
De kommo en gång i skogen till en stuga, i hvilken de funno
två unga män ligga sofvande med stora guldkronor på hufvudet.
Dessa voro två konungasöner, som blifvit förvandlade till ulfvar med
den trolldom, att de hvart tionde dygn sluppo ur ulfhamnarne och
Tee
Ui hh URNS yi Rieter
NY oh INBNRRAN 5 i 9 FRANS SK
A ARNG She int N a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
