Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mont Blanc. Bergens konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärevördig patriark sitter han där, den vitlockige gamle
Charlemagne, och ser i lugnt majestät ut över sina tre riken.
Godmodigt låter han människo-lilleputtarna kräla uppför den
marmorblanka slottstrappan, och med kunglig gästfrihet låter han
dem bese sin isskimrande borg. Men när sommardagen börjar
skymma till höst, då går han att sova i sin vita paradsäng
under tronhimmel av moln. Och sen tycker han inte om att
bli störd, den gamle kungen.
Nej, han tycker inte om att bli störd, jag visste det väl.
Jag hade frågat mig för hos slottsbetjäningen och man hade
sagt mig, att det var för sent för audiens, att kungen ej tog
emot så här dags på dagen.
Långväga ifrån hade jag kommit dit med ränsel på ryggen
och huvudet fullt av underbara hörsagor om den vittberömda
kungaborgen, och länge hade jag önskat få se honom, fjällens
stolte gamle drott.
Snopen stod jag där och hängde en lång stund framför
slottsportarna, småmuttrande för mig själv en hop socialism; jag
hade hållit en mängd radikala tidningar hela sommaren och
var ej alls så beskedlig, som jag såg ut till. Det är de höges
lott att aldrig få vara i fred för nyfikna blickar, och man kan
väl aldrig bli mer än utkörd, tänkte jag för mig själv.
Och så gav jag mig i väg till kungs, följd av två vägvisare
— det var nog litet påfluget, men jag är ovan vid det
konventionellas hovceremoniell. Puck hade alldeles slitit ut sina stövlar
på Matterhorn, och enligt gemensam överenskommelse följde
han inte med den här gången.
Sommaren följde mig ett gott stycke på vägen, i början
klättrade hon ganska bra uppför branterna och tog säkert fäste
i bergsskrevorna, men jag såg nog att hon, dalens väna dotter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
