Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mont Blanc. Bergens konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte tyckte så mycket om kungabesöket som jag. Jag hade
klätt mig i full parad för att hälsa den isgrå monarken, i
skarpskodda alpskor, snödamasker och stålspetsad pilgrimsstav, men
hon var ej alls utrustad för en sådan färd, stackars liten!
Vinden ryckte och slet i hennes bladvirkade klänning, och
skarpkantade stenar revo sönder hennes sammetsgröna skor
med bandrosett av blåklockor och förgät-mig-ej. Men hon gav
sig ej så lätt; hon lindade sina stackars fötter med mjuk
skogsmossa, hon lappade sin kjortel med ormbunke och enris och,
fast fingrarna voro blåfrusna på henne, visste hon dock att
sirligt och nätt vira in små ljungblommor däribland.
Så kommo vi till en hög fjällbrant, och uppe på
klippkammen satt Cerberus, borgens bistre vaktare, och skällde och tjöt,
och han ruskade på sin isbjörnspäls, så att de vita
hårtapparna flögo om honom. Jag har aldrig varit rädd för arga
hundar, och jag lockade på den gamle Bore och frågade honom
på svenskt språk, om han inte kände igen mig, han, den gamle
gårdvaren vid mitt barndomshem. Och där kom han emot mig
i flygande fart! Han lade tassarna på mitt bröst, så jag höll
på att ramla baklänges utför branten, och han slickade mig
i ansiktet med sin kalla tunga, så att jag knappt kunde andas.
Men mitt under återseendets vänskapsbetygelser bet han mig
ganska illa i näsan, och det var inte långtifrån, att han bitit
av den — det är vad jag alltid sagt, man skall vara försiktig
med andras hundar! Jag är visserligen stor hundvän, men jag
visste icke riktigt, vad jag skulle tro, och jag sökte komma
i väg så fort jag kunde. Men han ansåg sig tydligen höra till
sällskapet, och sen följde han efter oss och morrade hela tiden,
det odjuret — jag var glad att inte Puck var med, ty honom
hade han bestämt bitit ihjäl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
