Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Tappio kom bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR TAPPIO KOM BORT 175
— Niente affatto (ingenting alls), svarade jag.
— Volete venire con me? (vill ni följa mig?), sade han då.
Jag begärde ingenting bättre. Vi gingo ned Via del Lavi-
naio och togo av i en av gränderna bakom den lilla kyrkan San
Matteo; en god stund hade jag tämligen väl reda på, var vi
voro, men så småningom började mina märken svika, och
snart visste jag ej alls, var vi gingo fram. Jag frågade ett par
gånger efter grändernas namn, men han svarade mig ej. Det
hade blivit mörkt, och jag undrade, vad klockan kunde vara;
men ingen av de få trashankar, vi mötte, såg ut, som om han
hade någon klocka, fastän det ej var utan, att mer än en av
dem såg ut, som om han skulle önskat komma över en. Men
ingen människa sade ett ont ord till oss, jag tyckte nästan ett
par gånger, att de liksom gingo ur vägen för oss, och med några
av dem föreföll det mig till och med, som om min följeslagare
utbytte ett slags hälsning, för så vitt jag kunde se i det osäkra
skenet av de små lyktorna, som här och där lyste upp
madonnabilderna i gathörnen. Vi gingo genom en valvformig gång och
kommo in i en gränd så smal, att vi knappt kunde gå i bredd.
Min följeslagare frågade mig plötsligt, om jag visste, var vi
voro, och jag svarade med största uppriktighet, att jag ej ens
visste, i vilket kvarter vi voro. Strax därpå stannade vi
framför ett ruskigt, halvförfallet hus, som syntes alldeles öde, och
jag hörde, huru han växlade några ord med en människa, som
jag ej kunde se. Men vad som förvånade mig var, att jag
ej förstod ett ord, av vad de sade varandra — jag, som var
så stolt över att kunna tala napolitanska folkdialekten bättre
än mången inföding. En man kom fram ur portfördjupningen,
vi gingo alla tre in i en becksvart gång, och jag hörde, huru
porten bommades igen bakom oss. Min följeslagare tog mig vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
