- Project Runeberg -  En gammal bok om människor och djur /
176

(1931) [MARC] Author: Axel Munthe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Tappio kom bort

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NÄR TAPPIO KOM BORT 176

handen, och väl var det, ty jag kunde ej se en aln framför mig.
Vi gingo över en gård och stodo framför ett lågt litet hus, där
en svag ljusstråle lyste fram mellan de stängda fönsterluckorna.
Jag tänkte för mig själv, att det är endast Napoli och
rövarromanerna, som kunna bjuda på ett äventyr, sådant som det
här artade sig att bliva; och mannen, som nu kom och lyste
oss uppför trappan, såg i sanning inte alls oäven ut att sitta
modell till en bandit. — Ny konversation mellan honom och min
följeslagare, varav jag dock trots allt bemödande ej heller
begrep ett ord. Jag urskilde likväl ordet "misericordia" flera
gånger, och jag slöt därav, att de talade om huru vi träffat
samman i kyrkan; jag hade av Peppino fått lära mig, att
misericordia betyder på camorraspråket "kniv". Mannen höjde
lyktan upp till mitt ansikte och beskådade mig noga, men jag
kunde ej fatta, om han tyckte om mitt utseende, ty han sade
ej ett enda ord.

Vi stannade framför en halvöppen dörr; mina följeslagare
gjorde korstecknet, och tysta gingo vi dit in. Det var den
vanliga synen, jag där såg; modern låg utsträckt på golvet
framför madonnabilden, vridande händerna av förtvivlan, och ett
stycke från henne lågo ett par andra kvinnor ("commare") på
knä under ivriga böner. Borta vid spiseln satt där hopkrupen
en gammal skrynklig gumma, som med en underlig
halvsjungande stämma mumlade en hop osammanhängande ord,
vilka mera läto som besvärjelseformler än böner — jag hörde
sedermera, att det var la nonna (mormodern), och att hon inte
var riktigt klok.

Vid sängen stod ingen, den sjuka kämpade som vanligt
ensam i sin kamp mot döden — det napolitanska folket rör i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:45:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gammalbok/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free