Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I kap. Genom minnets synglas - 1. Huru jag blev knekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
yrke, hade fått makt med mig. Jag vurmade för sotarens yrke,
en tid även för de små trumpetarnas. Det förra hade ej
varit så galet, ty sotaremästarnas ekonomiska ställning är nog
bland de bästa.
Min. önskan att få bli trumpetare vid hästgardet framställd
till min onkel, dåvarande Skvadronschefen Greve Björnstjerna,
rönte dock ingen framgång, och då jag såg de båda
levnadsbanor, som mest lekte mig i hågen, stängda, vände jag blicken
mot släktens traditionella yrke.
Lusten till det äventyrliga drog mig dock med all makt mot
det sjömilitära, flottan, som både far och farfar tillhört, men
min älskade Mor bävade för sjömannens riskfyllda liv och satte
sig resolut däremot.
Jag började då fundera på det regemente, inom vars bestånd
Krusenberg låg, Livregementets Dragoner. Mitt käraste
umgänge blev så allt mera de båda ståtliga typer för våra indelta;
distinktions-korpral Ahl och dragon Hamberg, som redo för
rust-hållet. När de sysslade på rustkammaren eller beredde sig för
att begiva sig av på sina svarta hästar av Godsvensras,
Lotta och Fia, till mötena eller till de från fordna tider
bevarade s. k. ådermötena där samtliga hästar skulle åderlåtas, höll
jag dem troget sällskap liksom då de flera gånger om året
piskade och vårdade uniformerna.
För mig var rustkammaren ett upptäckternas förlovade land,
ty där fanns uniformer och vapen ända sedan frihetstiden. Där
hängde de första vita frackarna från Napoleonska tiden sida
vid sida med de under Ugglaska cheftiden återinförda vita
vapenrockarna jämte de till de förra hörande epåletterna med
I. R D på den svarta iädermattan, samt den stora tagelliggaren,
som hörde till kasken. Vidare fanns där de blåa vapenrockarna,
som man känner från Prins Gustafs porträtter, sablar och
pistoler från båda perioderna, betsel av olika modeller, de ohyggliga
ungerska sadlarna som voro i bruk ända till 6o-talet, i vilka
man satt på skrevet och alla slags kartuschremmar och gehäng
samt det underbara’plagg, som utgjorde rusthållarens förtvivlan,
de ännu i bruk varande ridbyxorna, som kostade 60 kr. paret.
Underbara voro de i sanning och man måste beundra de
ryttare, som kunde uthärda i dem. De voro skodda med svart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
