Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I kap. Genom minnets synglas - 1. Huru jag blev knekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min dagkorprals beställning slutade med den dagen och
dagen därpå var jag kommenderad på Gustaf Adolfstorgs vakt,
vilket gladde mig mycket, då jag så skulle komma i centrum
för oron. Dennas orsak var att ett demonstrationsmöte hållits
i De la Croix salon på Brunkebergstorg för att söka tvinga
regeringen att uppfylla Carl XV:s löfte att med krigsmakt
hjälpa Danmark.
Där hade diskussionens vågor gått högt och ypperliga
brandtal hållits av tidens bästa talare. Efter mötets slut samlades
massorna nedanför samt på Gustaf Adolfs torg och beslöts att
begiva sig till Statsrådens bostäder för att demonstrera.
Fönsterrutorna fingo sitta emellan och krossades under ropet, »gå
till Danmark.»
Det var en annan geist på Stockholmarna då än nu. Inte
slogo vi ut några rutor hos- våra statsråd då vi sveko Finland,
lämnande våra forna bröder utan hjälp, eller nu då vi finna oss
i de vildaste ingrepp på vår självbestämningsrätt, underkasta
oss att äta biffstek till punschen och bliva lagbrytare. Och
inte heller nu, då man medan ännu hela världen rustar värre än
någonsin, river sönder hela vårt försvar, ge vi några tecken
till missnöje. Den långa freden har försoffat oss och vant
oss att sitta lugna kring de egyptiska köttgrytorna och jobba
så smått. Av den forne vikingen har ofta blivit en tam matgud
som äter ur hand, och vars feta nacke vittnar om att han
sparar sina ben, är en lika god kund för automobiler och bussar
som för de goda matställen där det rikt besatta smörgåsbordet
ännu vinkar.
Den tid varom jag nu talar var de stora entusiasmernas tid.
Då kände man varmt för Polens frihetskamp liksom 1870 för
Frankrikes strid, då Marseillaisen spelades överallt ända till
leda och vårt taktlöst partiska uppträdande, från Konungen
ända ned, var på vippen att föra även oss ut i det stora
äventyret. Skandinavismen stod då i sitt bästa flor, men det mest
underbara var Skarpskytterörelsen, denna spontana, inifrån
kommande yttring av försvarsvilja, som nog till en del lade
grunden till den värnpliktsarmé som vi nu slopa.
Underligt nog uppskattades den ej, såsom det borde varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
