Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I kap. Genom minnets synglas - 1. Huru jag blev knekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturligt av militären. Mången yrkessoldat, däribland jag, drog
på munnen åt dessa som vi tyckte lekte militär. Stundom tog
detta missaktande sig uttryck som fjärmade och stötte dessa
våra frivilliga krigsmän. Så minnes jag ett sådant fall, då en
f. ö. i allmänhet fin högre militär som under en fältövning ledde
den ena gruppen, då en bataljonschef vid skarpskyttarna
galopperade fram till honom med frågan, »var skall jag stå», fick
till svar, »bakom disken.»
Ett storartat exempel på en motsatt uppfattning av denna
stormvågsliknande folkrörelse gav kavalleriinspektören Greve
Björnstjerna som uppträdde på Gärdet till häst i
skarpskytteuniform med generals galoner. Men trots det dolda grinet
var rörelsen till all lycka så livskraftig att den med tiden
utvecklade sig till den stora skytterörelsen och den frivilliga
landstormen, som nog är det bästa vi hava att kunna lita till,
sedan den stora regementsdöden, vars första akt vi nu skåda.
Efter denna väl långa digression återvänder jag till mig
själv på väg till upploppets centrum Gustaf Adolfs torg. Hela
torget blev mot kvällen packat med folk som hade sitt stora,
nöje i att håna oss, som stodo uppställda, med för fot gevär
på gevärsbron. Okvädingsord haglade över oss och jag vill
minnas även projektiler av olika slag. För oss korpraler som
skulle ut med avlösningar av poster, speciellt den som stod vid
Riddarholmskyrkan, var det rätt knepigt. Så då jag iförd min
plymagerade jägarhatt i spetsen för mina tappra gardister kom
i.n i Myntgatan trängde en hop emot oss och en bland dem
ryckte plymen ur hatten. Detta retade mina redan irriterade
gossar som rusade in i hopen utdelade några kolvstötar och
återtogo trofén.
Ju mer tiden skred dess vildare skränade massan mot vilken
polisens batonger ej gjorde vidare verkan. Då tillgrep
Polis-mästar Wallenberg (därav Wattenberg benämnd) det yttersta
medlet att skruva slangarna på brandposterna och öppna en
kraftig eld med de våldsamt hårda strålarna och se, snart var
torget lika tomt på folk som det var översvämmat av vatten.
Denna batalj hugfästes med en sång, en trayestering av den
populära visan om den tappre Löjtnant Betsholtz, börjande så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
