Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II kap. Reflexioner över aktuella frågor - 3. Om tron — noli me tangere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
så litet tyckes tänka på risken av att ej vårda sin själ, i
allmänhet varken tänker på dennas förtid eller framtid. Det har nog
i det fallet blivit en avsevärd förbättring, som exempel vill jag
påpeka teosoferna, men dem betrakta vi ju i allmänhet som
några halvvridna fantaster. Man dör av nyfikenhet på allt
annat här i världen utom på de stora gåtorna, vadan, varthän.
Men om vi i allmänhet äro så likgiltiga för dessa frågor, finnes
även en stor mängd människor, som nöja sig med sin gamla
barnatro, äro lyckliga .och nöjda i den utan att beröras av
tidens svåra sjukdom, tvivlet. Jag kan litet tala om dettas
uppkomst av egen erfarenhet. Uppfostrad i ett gammaldags hem
av en på samma gång fint bildad och strängt religiös moder,
gick jag ut i världen med en barlast av kristen tro och med
en frisk och glad syn på livet. Vid nio års ålder, liten och
klen, kom jag direkt i skolan, vänlig och snäll, som man blir i
ett sådant hem, men den snällheten hade ingen kurs där, utan
hån mötte mig. Först fick ’jag under en tid smörj — icke minst för
att jag var adelsman, vilket föreföll mig rätt så oförskyllt —
och när jag var nog enfaldig att förtro kamraterna de rön jag
gjort av bönens kraft^ möttes detta av hånskratt. I min
barnslighet berättade jag nämligen hurusom min äldre bror och jag
begåvo oss på våra ölänningar upp i vildaste skogen bland
tjäderleksbergen för att söka reda på ett gammalt optiskt
telegraftorn som där skulle finnas, funno det, men då ingen sol
syntes, ej mera hittade vägeh ur skogen. Efter fåfängt, långt
irrande sutto vi då av våra små hästar, föllo på knä och
bådo Gud att visa oss vägen och fingo bönhörelse. Då min
barnsliga berättelse möttes av hån, vaknade tvivlet och tillika
föresatsen att hämnas det smörj jag oförskyllt fått samt kunna
försvara mig. Jag beslöt att träna min lilla klena kropp och
blev småningom en styv gymnast. Det första var en olycka,
det senare har gett mig en härdig, stark kropp och kraft
att arbeta, nå en hög ålder samt att hämnas genom att visa
dem som klått mig vem de stungit hade, och att det var
gott gry i den lille friherren.
Under ett mångskiftande liv har tvivlet undan för undan
vuxit, mest genom försöket att begagna förnuftet till att
förklara det oförklarliga. Mysterier och bilder äro som stoftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
