Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 1. Gotthard Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
spruta eld, då någon gång vreden fick makt med honom, och
det fick den ganska lätt, men ve den som råkade ut för de
skarpa sarkasmer som han då, med den mildaste stämma, lät
hagla över sin motståndare. Fyndig och kvick samt ytterligt
slagfärdig, var han ej god vid sådana tillfällen knäcka nötter
med, och jag minnes en gång, då den i dessa avseenden
ovanligt begåvade Scholander kom till korta gent emot Werner.
Som ett exempel på de små vänligheter han kunde bjuda på,
vill jag anföra vad han en gång sade till en kamrat, som
överraskades på en utställning ständigt stående framför sin egen
tavla:
— Det är ett egendomligt faktum, att stora missdådare liksom
av en övernaturlig makt dragas till platsen för sina förbrytelser.
Hans tal var vårdat och röjde den fint bildade, kunskapsrike
mannen.
Ja, kunskaper ägde han i rikt mått och just av den art, som
för en konstnär voro mest önskvärda.
Ingen som haft det oskattbara nöjet att vandra omkring
med honom i Italien glömmer dessa njutningsrika stunder. Om
allt visste han berätta med en saft och en färg som voro rent
bedårande.
Till sin levnads slut bibehöll han mycket av barnet, och
månget drag av barnslighet eller ren opraktiskhet vore om
honom att förtälja.
Jag minnes en gång, då han sent en afton under ett störtregn,
sådant man endast får se på senhösten i Florens, skulle gå
hem från min bostad och lånade en paraply. Väl utkommen,
kunde han ej slå upp paraplyn som hade någon ny mekanik.
Efter en lång stund hördes en våldsam ringning på villans port,
och då jag öppnade, stod han där gråtande och drypande av
vatten med den oöppnade paraplyn i handen.
Man har berättat mig, att han under en senare vistelse i Rom,
jag tror omkring 1899, hyrde en villa med stor trädgård utanför
Porta Pia bortom S:ta Agnese i själva brynet mot Campagnan.
Hans avsikt var att där idka en lönande trädgårdsskötsel och
hönsavel. Till den ändan anställdes en trädgårdsmästare, som
skulle driva rörelsen och sköta försäljningen av produkterna.
Men den förtjänsten blev ingen, ty trädgårdsmästaren bjöd i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
