- Project Runeberg -  Skriftir i Samling / I. Bondestudentar. Mannfolk /
268

(1908) [MARC] Author: Arne Garborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

268

MANNFOLK

fari varlegt. Ho for sin Part hadde visst, lengi fyrr
dei tok til med dette, kor mykje Staak ein um Lag
kunde gjera paa Kvisten, fyrr det høyrdest nede. Hadde
han gjengi paa Lur ut-paa Loftsgangen? Det heiltupp
kulsa i henne. Han bruka det, Kandidaten; gjekk og
tusla paa Filtsko. Og det var ein Dag ho hadde
innbilt seg, at han fylgde etter henne. Aa, aa; han hadde
visst gjort det. Ho stunde høgt.

Men det var ikkje anna enn ho kunde vente. Slikt
gjekk aldri lengi godt. Og so som ho hadde gjengi
der uppe og valudert baade seint og tidleg. Men det
var som hin Mannen reint fekk Magti med eit
Menneskje, naar ein fyrst gav seg yvi. Ho hadde funni
paa aa setja uppaa Lofte alle Slags Ting som ho rett
som det var maatte hava; so hadde ho Ærend der upp
snart sagt naar som helst. Det var so godt aa vita
kvar ein hadde sine Ting, hadde ho sagt til Frua. Jau;
no fekk ho nok vita kvar ho hadde sine Ting. For ein
aat som eit Svin, vart ein sparka ut som eit Svin; det
var ventande, og visst ikkje for mykje.

Men det var han som fekk ha Skuldi. Ho kunde
godt ha lati vori, ho for sin Part. Men so totte ho
Synd i denne Guten, maa-tru. Han var so snild; og
ein ven litin Gut, og gjekk alltid med slikt fint kvitt
Ty um Halsen og Hendane. Det andre var ikkje so
rart; men naar han fekk det paa seg, saag det nokso
sjangtilt ut likevel. Og ho saag so godt at han var
glad i henne, men ikkje torde segja det. Augo hans
var so rare i den Tidi; dei fylgde etter henne og
liksom bad. Stakkars Gut; det var visst ikkje for godt;
han var i ein streng Alder, daa Kjærlegheita er som
Eld og Glod. Gjekk han til andre, so kunde han snart
vera øydelagd; so mykje visste ho. So hadde ho havt
vondt av han, Naut som ho var. Ho fekk nok svide
for det. Og endaa hadde dei ikkje havt med
kvarandre aa gjera meir enn desse faae Vikune; det var
ikkje lengi.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:47:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gaskriftir/1-1908/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free