- Project Runeberg -  Skriftir i Samling / I. Bondestudentar. Mannfolk /
417

(1908) [MARC] Author: Arne Garborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MANNFOLK

417

Det var slikt som ikkje kunde hende meir.
Gudskjelov; heretter skulde han faa vera saman med
Dagmar ofte; og daa vilde alle ureine Tankar døy.

Og so Eksamen um eit Par Aar. Um halvt-anna
Aar. Dersom Morbror Broch viste han fraa seg, fekk
han lite seg med Haud istadenfor Laud; det var ikkje
slikt, Dagmar gjekk etter.

Det fall heilt-upp rart for han, at han hadde tenkt
aa fortelja Syndine sine for henne, ho som var so fin
og so rein, og som ikkje vilde kunna forstaa det
dessmeir.

Gjera seg og henne slik Sorg for ein litin Ting! So
litin ein Ting, at Folk som kjende Verdi berre lo
aat det!

Men for henne vilde det sjaa fælt ut. Og det var
fælt paa ein Maate. So som han hadde fari fram mot
denne stakkars Helene —; den som ikkje kjende han
maatte tru, at han var ein av dei verste. Laurits Kruse
saag tilbake paa Gjerningane sine og kjende seg ikkje
att. Det var som det maatte vera eit framandt
Menneskje som hadde gjort dette.

Det var ikkje hans Natur, slikt. Elskhug var det
han hadde søkt, ærleg Elskhug. Saart og lengi hadde
han sakna ei som han kunde elske; aa, um han hadde
funni Dagmar fyrr. Og um ho hadde gift seg med
han, og flutt uppaa Hybelen!

Ei vill Von tok Guten: enn um ho kunde vaage eit
slikt Verk no. Ho var friare enn andre, modigare enn
andre; kannhende ho nettupp vilde like aa gjera slikt
som andre ikkje torde? Fortumla av Tanken for han
att og fram paa Golve, halvklædd, ustelt; store Gud,
um ho kunde vaage det. Pengar! Ho kunde arbeide.
Ho som han. Dei turvte ikkje stort; kneip det, kunde
han svelte. Han skulde svelte gladeleg.

Dei ville Vonine slokna strakst. Det vilde vel snart
koma den Tidi daa ho fekk anna aa tenkje paa enn aa
gjeva Timar. Og daa galdt det aa ikkje hava det for

27 — Garborg. I.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:47:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gaskriftir/1-1908/0427.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free