Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 55
Och vändande sig till jägmåstaren strök onkel Bernd
helt martialiskt sina mustascher och sade med
rynkad panna:
-— Den där mannen i Berlin telegraferar till mig
angående virke! Men jag tänker icke göra några
affärer med den karlen. Jag skall genast sända ett avböjande
svar.
— Det är bra, herr baron! sade den gamle
trotjänaren allvarsamt, och herr von Wetter vände sig
åter till Josefine och de båda officerarne och sade med
ett belåtet leende:
— Nå, kom nu barn, jag har smörgåsar här och
även några flaskor öl! Och han tillade förtroligt
viskande: Det får ni icke tala om hemma, min fru finner
det överflödigt... förstår ni? ... Smörgåsarna kunna
ni väl i Guds namn tala om, men ölet — och onkel
Bernd lade med en uttrycksfull gest handen över sin
mun.
Och sedan pratades och skrattades! Josefine band
en krans av skogens och ängens blommor och tryckte
den på sitt upplösta hår, och Giinther böjde ned
ek-grenarne åt henne och knäböjde under det hon
smyckade hans hatt. Den unga damen stod på den
gräsbevuxna kullen och avtecknade sig skarpt mot den
molnfria himlen, som bestrålade henne med
purpur-färgat solskimmer; blåklockorna dallrade i det guldgula
håret, vars tjocka, av vinden något upplösta flätor,
hängde över rygg och bröst, och hon vinkade åt
Hat-tenheim att också böja knä för henne. Något tafatt
och klumpigt sjönk han ned på det mjuka gräset, hans
ansikte var ännu rödare än vanligt, och läpparna
darrade blott, i stället för att säga sådana artiga ord
som greve Giinther alltid sade. Men Josefine visade
leende på ekkransen, ur vilken ett sädesax tittade fram.
— Jag har särskilt hämtat det från fältet åt er!
sade hon glatt. Ni förtjänar att bära denna utmärkta
planta som hjälmprydnad! Och därmed lade hon den
yviga kransen omkring den unge mannens hatt.
Men Hattenheim blickade upp på henne, och den
ljusa, leende bilden inpräglades djupt och oförgätligt
i hans trofasta själ.
— Men Tjock er! — du ser ju ut som den gudom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
