Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 NATALY VON ESCHSTRUTH
tad med samma parfym, som lik en högaristokratisk
själ doftade i alla rummen. På båda sidor i den
smala gången stodo smärta palmer, blommande
oleanderträd och bredbladiga exotiska växter, vilkas gröna
trä-byttor doldes av en härligt doftande pyramid,
arrangerad av hyacinter, liljekonvaljer, syrener, azaleor och
färgrika kamelior.
Greve Lehrbach trädde obekymrad över den
purpurröda mattan in i salongen. Under ljuskronan stod
en liten grupp herrar och damer samtalande. Herrarna
i kammarherreuniform, de båda damerna i ljusa
sidenklänningar. Den mindre damen stod med ryggen åt
Lehrbach; hennes mörklockiga huvud vaggade graciöst
på den fina halsen, och hennes rörelser voro mycket
livliga och fulla av behag.
Det var comtesse Susanne Aosta, sydländskan med
de gnistrande svarta ögonen, vilken hade beslutit sig
för att antaga den just lediga platsen som hovdam, då
hennes fader, den italienske gesanten, hade träffats av
slag och måste lämna sin glänsande ställning.
Mitt emot henne, mindre l a d y l i k e, tronade
fröken Ilse von Dienheim på armstödet till en stol. Hon hade
knäppt ihop händerna omkring knäet och stirrade
gäspande på talarinnan. Hon hade askblont hår, ett blekt,
grovt skuret ansikte, ur vilket två mörkblå, oändligt
kalla och stolta ögon framblickade under nästan
sammanvuxna ögonbryn. Munnen förvreds ofta till små
grimaser, figuren var stor och benig, i varje rörelse plump,
och vriden på ett sätt som var absolut emot naturen.
Allt som allt var fröken Dienheim en trogen kopia av
prinsessan.
Lehrbach hade ljudlöist inträtt på den mjuka mattan.
— Och c o u t e p u i c o u t e, jag ger mig ingen rö
förrän jag talat om detta för de höga herrskapen — jag biter
föror av mig ett finger, än jag tiger med denna nyhet!
hörde han just comtesse Susanna säga.
En av kammarherrarna reste sig upp från sin ivrigt
lyssnande ställning och sade, då han märkte Gunther:
— Ah, där är ju vår oumbärlige! Mon a m i!
det gläder mig ofantligt! och han räckte honom sin
be-handskade högra hand.
I ett nu vändes alla huvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
