Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 75
gemål, prins Friedrich Max, dukade under för ett mång
årigt lunglidande. Hans sista bön var att prinsessan
skulle uppfostra deras enda lilla dotter i hans
hemland.
Den plikttrogna hustrun fastades då med nya band
vid den oförstådda och illa omtyckta platsen. Hon
höll sig stilla och avsides i sitt lilla vita parkslott och
levde endast för sitt barns uppfostran och otaliga
välgörande föreningar. — Men det obevekliga, fruktansvärda
ödet bredde än en gång sina mörka vingar över den
höga damens väg och slog ned den enda blomman på
hennes levnads stig. Den lilla prinsessan dog. — Då
var det slut med alla förhoppningar och drömmar,
främlingen stod alldeles ensam, allena och övergiven
mellan tvänne gravar.
Marie Christiane levde nu stilla och lugn, utan
att bry sig om all den elakhet som obarmhärtigt
omgav henne och vilken hon besvarade med verk av den
mest uppoffrande kärlek oförskräckt gående sin väg
mellan hemliga och uppenbara fiender, för vilkas väl
och lycka hon rastlöst arbetade utan att vänta
varken tack eller erkännande. —
Ministerns ekipage rullade ljudlöst som en skugga
fram mot palatset, och den unga husarofficeren lutade
sig behagligt mot de mjuka dynorna och såg spejande
ut genom vagnsfönstren. Genom de kala trädtopparna
såg han palatsets klart upplysta fasad, och på höger
hand hertiginnas mottagningssalonger.
Efter en. kort krökning omkring den långt
framskjutande sidoflygeln susade det Lehrbachska ekipaget
in på slottsgården.
Under den övertäckta, klart upplysta andra
portalen stod den rikt galoner a de Ii v j ägaren med sin höga
stav för att rycka upp de båda flygeldörrarna till den
inre korridoren, och hans förbindliga leende visade hur
ofta och hur gärna han redan mottagit denne gäst.
Den unge officeren inträdde hastigt och hälsade
lätt, kastade ytterrocken åt den framglidande lakejen
och sprang som en gammal bekant uppför den vita
marmortrappan. Genom en turkisk portiär framför
hertiginnan-moderns antichambre trädde han sedan in i
galleriet. En fuktigt varm luft slog emot honom, mät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
