Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 87
kom till universitetet. Han hade ju varit sjuk nästan
hela sommaren, men kanske han redan på nyåret kom
till den härliga, stora staden!
Med mycken omständighet blev först tanten, sedan
den djupt rörde onkel Bernd och sist Josefine och
ma-demoiselle stuvade in i vagnen, under det alla pastorns
uppstämde ett hjärtslitande jämmerskri och med
strömmande ögon viftade med näsdukarna. Och Josefine
vinkade och skrattade och nickade »farväl!» Ty med
brinnande kinder, lyckostrålande ögon och högt
klappande hjärta skildes fröken von Wetter från hemmet,
aldrig hade hon haft mindre lust att gråta än i detta
ögonblick, som hon med sådan längtan motsett,
vilket bildade en så stor vändpunkt i hennes liv och
vilket föresvävade henne som den lysande
morgonrodnaden till lyckans strålande solglans!
Små vita snöstjärnor fladdrade omkring
vagnsfönstren och bildade tät rimfrost på dem; då försvunno
träden utanför i djupt töcken, till och med slottstornet
på Stauffen kunde icke längre skönjas, de grå molnen
tycktes ligga alldeles nere på jorden, liksom en väldig
skiljevägg, vilken himlen själv ställt emellan det
förgångna och det tillkommande . . .
Som en otrolig sagobild susade tåget genom det
snötäckta, nordiska slättlandet och förde resenärerna från
den gula chäsen liksom genom trolleri närmare målet.
Josefine hade först känt sig något rädd, men snart såg
hon med hänryckning hur landskapet flög förbi, nästan
fortare än hon kunde tänka.
Onkel Bernd hade satt sig mitt emot henne, för
värmens skull tagit av sig ytterrocken, dragit sin
bekväma rökmössa över de grå lockarna, jå, till och med
tänt sin lilla pipa, så att han kände sig riktigt väl till
mods, och mönstrade nu med Josefine de
förbivirv-lande byarna, fälten och skogarna, och tyckte det var
riktigt roligt att resa.
Tant Renate kände också först ett stort nöje av
att så hastigt färdas på ett för henne fullkomligt
obekant sätt; men snart måste hon ägna all sin älskvärda
uppmärksamhet åt rnadernoiselle, som blev förfärligt rädd
och nervös av det hastiga »framrusandet».
Fortare än familjen von Wetter kunnat drömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
