Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 NATALY VON ESCHSTRUTH
om, uppdöko plötsligt residensets torn och kupoler över
den sandiga, nu ett oändligt snöhav liknande slätten,
som endast här och där avbröts av en kort sträcka
högstammiga furuskogar. En outsäglig känsla
sammanpressade Josefines hjärta. Åter i hans närhet! Kanske redan
om några minuter vid hans sida! jublade det inom
henne. Och hon tryckte sitt glödande ansikte mot
fönsterrutan i vars istäcke hon andades en stor
öppning, och spejade mot perrongen, på vilken han
kanske stod och väntade.
Med gällt pipande brusade tåget in i den täckta
glashallen, ett oredigt larm, skrikande, rullande, skratt
och ringande nästan bedövade henne; sedan ryckte
konduktören upp dörren till kupén.
— Tio minuters uppehåll! Resande till Zenten och
Drömnitz byta tåg! skrek han med stentorsröst, och
onkel Bernd, som redan stod fullastad ropade ängsligt:
— Fort, fort — stig ur! och sköt Josefine framför
sig, in i den böljande, främmande människofloden.
Då föllo de första bittra dropparna i resans
glädjebägare. Tant Renate styrde modigt fram till
väntsalen, med ett föga artigt stadsbud med resgodset bredvid
sig och onkel Bernd grälande bakom; ty människorna
här voro alla oförskämt grova och brydde sig absolut
icke om hans något omständiga sätt.
Med oroliga ögon spejade Josefine på mängden och
ryckte till av glädje då hon varsnade någon vacker
husaruniform men blev djupt besviken då bäraren av
densamme var en främling.
— Han vet ju icke när vi komma! tröstade hon sig
slutligen, och överraskningen blir således dubbelt stor!
Och hon följde tant Renate, undrande över att alla
människor skrattande sågo efter henne.
— Du, titta på den där stormhuvan! hörde hon
en uppnäst pojke ropa, i det han pekade på tant
Renates violetta hatt; den kommer från maskeraden! Ah,
låt oss följa efter!
Mycket förvånad stirrade Josefine på de fräcka
lymlarna som skrattande hoppade omkring tanten.
— Ah, de känna oss icke! tänkte hon, vi äro ju
alldeles främmande här, och den vackra galahatten
sticker dem i ögonen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
