Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 NATALY VON ESCHSTRUTH
vid varje hastig vändning ofrivilligt vilar mot hans
bröst. Då sänker hon ögonen, och den enda tanke
hon kan tänka är »Giinther»! Hon tycker att hon
dansar i gröna salen på Stauffen, att allt som ligger
mellan då och nu varit en svår dröm, att den hand som
så fast omsluter hennes, är hennes sköne väns hand ...
— Han älskar mig! hade blomman sagt.
Då musiken tystnar vaknar hon. Hon är
förvirrad, hon tror att den främmande mannen vid hennes
sida måste i hennes ögon läsa hennes själs hemligaste
tankar; hon sänker blicken för honom, hon svarar helt
förvirrad och återvänder till grevinnan Ange. Hon ser
icke uttrycket i hans ansikte^ Celler den flammande elden
i de svarta ögonen.
— Dock om han älskar dig, så tag dig i akt!
tyckes hans heta andedräkt tillviska henne.
Josefine märker det icke; hennes tankar äro långt
därifrån. Hon ser hur greve Giinther bjuder
prinsessan armen, för att ledsaga henne till vagnen; han
småler nu också, men det är ett annat uttryck i detta
leende än den där gången i vinterträdgården.
Då han går förbi Josefine möter hon hans blick.
Till hälvten vänligt, till hälvten hånfullt nickar Sylvia
åt henne.
— Vi rida således! ropar prinsessan till henne.
Kort därefter går även Lattdorfs.
Hattenheim måste bjuda hovmarskalkinnan armen,
baron d’Ouchy har redan hämtat comtesse Angte ur
sidosalongen och följer med henne efter grevinnan och
hennes kavaljer som gå förut. Josefine går ensam, hon
måste hälsa åt alla sidor och finner, att man nu
bemöter henne ofantligt mycket vänligare än på
hovbalen.
Då visar sig greve Lehrbach åter i dörren. Han
bugar sig för hovmarskalkinnan och Ange, sedan ser
han Josefine och går hastigt fram till henne.
— Får jag föra er till vagnen, fröken Josefine?
frågar han.
Hon lägger mekaniskt sin hand på hans arm, i
hennes hjärta klingar ett eko:
— Han älskar mig, och för ögonblicket flammar
det förrädiskt i hennes ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
