Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 NATALY VON ESCHSTRUTH
Gretchéns spinnvisa »Mitt lugn »är förbi, mitt hjärta
är tungt» hade baron d’Ouchy utbett sig.
Prinsessan sjöng den hänförande skönt; man skulle
icke trott det vara möjligt att denna hårda, burschikosa
stämma kunde bli så smältande vek, att den kunde
besjälas av en så djup, av lycka och passion
genom-dallrad känsla.
Och underbart! Sångerskans hela väsen
förvandlades med varje ton, den sträva kantigheten förbyttes
till ett skimrande behag, vilket gjorde ett
utomordentligt intryck på åhörarna.
Hennes högväxta gestalt stod omfluten av ljus,
bril-jantagrafferna på guldbanden, som på grekiskt sätt
voro slingrade omkring hennes hår, gnistrade, och en
lika dyrbar som smakfull toalett av vit sammet med
guidbroderade blommor gjorde att prinsessan nästan
kunde kallas skön.
Greve Lehrbach hade ofta hört Sylvia sjunga och
alltid blivit frapperad av den behagfulla förvandling
musiken åstadkom hos henne; men så tilltalande som i
dag hade han aldrig sett amasonen.
Hau såg eftertänksamt på henne, han beundrade
henne, men likväl var hans blick, då den öveirflög
hennes glänsande företeelse, mycket kylig.
Riktigt raffinerad! tänkte han, arvprinsen Karl
Theodor sitter mitt emot henne och vinkar med en
liten krona, det märker man. Sedan vändes hans ögon
mot Josefine, som satt på hans andra sida bredvid
Hattenheim. Han gav akt på hennes vita arm,
troligen som en kontrast till prinsessans, som dock var
ganska starkt pudrad, fastän utan egentlig verkan.
Den hänryckt lyssnande Gåslisas ansikte hade ett
alldeles förtjusande uttryck; prins Detlef såg också
mycket ofta bort till henne och Hattenheim satt så stolt
och belåten bredvid henne och såg så utmanande på alla,
som ville han säga:
— Min är hon! och greve Lehrbach var en narr
som lät henne snappas ifrån sig!
Denne kastade trotsigt tillbaka huvudet.
Skrattar bäst som skrattar sist! tänkte han och
hade absolut intet intresse för att prinsessan slutade sin
sång, att en högtidlig, nespektfull tystnad rå,dde .och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
