Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 185
endast arvprinsen Karl Theodor steg upp, gick fram
till estraden och kysste den höga sångerskans hand.
Han vaknade först ur sina tankar då hennes höghet
med sin vanliga sträva och högljudda röst ropade hans
namn:
— Lehrbach! Nu kommer det nummer som ni i
all anspråkslöshet har valt l Den möderne greven med
den gammalmodiga smaken vilja vi kalla er!
Och Sylvia utbytte en hastig blick med Ilse och
vecklade upp notbladet.
Gunthier hade stigit upp för att leende buga sig;
sedan vände han sig hastigt till Josefine och sade:
— Sången må vara aldrig så gammalmodig, men jag
älskar den ofantligt och vet, att den har blivit till ett
öde för två människor!
Hon såg frågande på honom. Men i samma
ögonblick ljöd Syivias röst, silverklar och oändligt tilltalande
genom det enkla föredraget: »En liten ros en gosse såg,
en liten ros på heden!»
Josefine ryckte till, blodet vek från hennes
kinder, orörlig stirrade hon in i de mörka ögon som med
en hastig, brännande blick sänktes i hennes. »En liten
ros en gosse såg!» Jå, då, låg åter den soliga "ängen
på Gross-Stauffen framför henne! Där vilade hon åter
välbehagligt i det doftande höiet och såg fyrväpplingen
ligga i den lilla slitna boken, och hörde sakta hovslag
i den djupa sanden på landsvägen — »sprang han fort
den nära se, såg med tusen fröjder!» — Jå, då, hade
den vilde gossen med de mörka trollögonen kommit,
tusen sälla fröjder med honom, tusen lycksaliga ord,
solsken utan moln och skugga, en första kärleks korta,
namnlösa lycka! Och sedan — sedan bröt den vilde
gossen den lilla vildrosen och trampade den under
fötterna! Sommarens glada lycka sjunker i dunst och
dimma, en kvav, bländande balsal stiger upp för hennes
inre syn, den är lull ’av klingande musik och bittra
kval — »hjälpte dock ej Ack och Ve! ty den lida måste»
— jå, det var slutet på visan, det var den lilla
morgon-friska rosens öde, grymt sönderplockad och kastad bort,
döende under den vilda gossens fötter, vilken stormar
fram på sin glänsandie segerbana, fränt mot ett
svindlande högt mall {
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
