Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 NATALY VON ESCHSTRUTH
»Lilla ros — Lilla ros — Lilla röda ros, Lilla
ros på heden!»
O, vad det skar i hjärtat!...
Josefine såg icke upp, hennes händer lågo stela
och orörliga i skötet, ljusskenet föll över henne och
glittrade på de vita pärlor, med vilka hennes luftiga
spetsklänning var broderad.
Giinther togs hastigt i beslag av Ilse, som ivrigt
viskade med honom, men Hattenheim såg med
forskande, nästan genomträngande blick på sin bleka granne.
— Det var en klang från forna tider! sade han
sakta. Hade ni glömt den, fröken Josefine?
Hon såg på honom med ett hjärtslitande Leende.
— Glömt? Hon skakade huvudet, drog djupt efter
andan ocli sade: Det ligger så mycket emellan vildrosens
tid och Nuet, en stormig höst, en grym vinter full av is,
köld, smärta — och likväl erinrar man sig så gärna
det förflutna och har minnet dubbelt kärt, då det är
det enda som ’återstår.
Hattenheim nickade sorgset leende, såg- därefter
plötsligt på den unga damen och sade:
— Jag skulle gärna sedan vilja tala riktigt öppet med
er; tillåter ni det?
Fröken von Wetter böjde jakande huvudet.
Under den första större pausen spelade kapellet
operamelodier i vinterträdgården, och de flesta gästerna
vandrade fram och åter bland de förtjusande växterna.
Där pratades, koketterades, skvallrades av alla krafter
av både unga och gamla. På två stolar mitt emot
den plaskande fontänen sutto Josefina ocli Hattenheim
i allvarligt samtal. Den unga damen lutade sitt
ansikte djupt, rörde mekaniskt solfjädern och ’andades tungt,
under det officeren vid hennes sida med det ärliga
ansiktet och de godmodiga Ögonen, ivrigt och med
dämpad röst talade till henne.
— Ni vet, att Lehrbach kallar sig min vän, och
att jag, samtidigt med rättigheten till denna förtrolighet
också givit honom ett heligt löfte att i alla livets
förhållanden vara en vän för honom! Jag har en hög
mening om sann vänskap, och ingen som har
förtroende till mig skall någonsin bli besviken. Att det
således är min plikt att vaka över Gtinthers lycka, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
