Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 NATALY VON ESCHSTRUTH
den aftonen sedan du ’bjudit upp henne till polkan
före kotiljongen? Även en liten vildros blomstring: och
glöd förgår då den fegt och. grymt trampas i stoftet!
— Ah, polkan fore kotiljongen! ropade Gunther med
ett skärande hånskratt. Det ar således av dig som
Josefine fått höra den olyckliga förhistorien till den
dansen! Och du, du Vill ännu påstå, att du har kämpat
med ärliga vapen? Då trampades visserligen en blomma
i stoftet, då man gällt skriker sådant i hennes öron!
Då upphör visserligen kärleken, då det finnes goda vänner
som förkättra denna kärlek och svärta idealet, då måste
visserligen den lilla vildrosens tro och tillit vissna, då
falskheten gjuter sitt gift i blomkalken! Och detta av dig
-— av dig, Reimar, på vars guldrena hjärta jag kunde
svära!
Ursinnig, förtvivlad passion darrade i den unge
mannens stämma, med gnistrande ögon och knutna händer
stod han framfor Hattenheim.
Blekt och orörligt var Reimars ansikte, hans breda
bröst arbetade tungt, men lugln och fast ljöd hans stämma
då han sade:
— Du misstager dig, Gunther, du är min vän, och
därför vill jag höra och besvara dina ord som sådan.
Icke för att urskulda mig utan för att svara på din
anklagelse försäkrar jag dig, att ditt samtal med
Brocks-dorff järnte den föga ridderliga komedi som du uppförde
angående polkan före kotiljongen var mig fullkomligt
obekant ända tills jag fick höra den ur fröken von Wetters
egen mun. Du hade otur, för första gången i ditt liv
otur, då du uppgjorde den lilla intrigen just bredvid
den portiär bakom vilken Josefine, skygg och
förbisedd av alla, stod gömd. Vad hon med egna öron måste
åhöra, det låter sig tyvärr icke förnekas eller göras
ogjort av den mest vältaliga vänskap.
Gunther nästan tumlade tillbaka.
— Hon själv — bakom portiären.. Allsmäktige Gud,
vilket fruktansvärt sammanträffande 5 Reimar — var
barmhärtig — säg mig, att du nu endast vill hämnas på mig!
Blek som döden stirrade den unge greven på sin
vän, svettdroppar fuktade hans panna och han stödde
sig med handen mot stolsryggen.
Hatteheim skakade dyster på huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
