Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 205
— Gud givte att jag kunde säga det! Att jag kunde
bespara dig samvetskvalen och den stackars flickan de
bittra stunder av kval och1 grym missräkning som dina
lättsinniga ord frambesvurit. Då slet den råa
verkligheten idealismens slöja i trasor, då var det slut med
den dröm som poeterna kalla — den första kärleken!
Giinther sjönk ned på stolen och dolde ansiktet
i båda händerna.
— Tyst, Reimar, låt det förgångna vara begravet,
det är förbi, allt, allt... och det medvetandet är ett
tillräckligt straff för mig.
— Josefine är icke ond på dig l sade Hattenheim
sakta.
Ett bittert skratt svarade honom.
— Nej! Till och med för något sådant är jag henne
alltför likgiltig! Den lilla plantan »Minne» är med varje
fiber uppryckt ur hennes hjärta! där en gång namnet
Giinther blommade i röda rosor, där finnes icke ens
törnen längre, där är tomt, tomt och öde. O, Reimar!
Om hon ville hata mig! Vrede och hat låta betvinga
sig genom kärlek, liksom isen smälter i den glödande
flamman, men denna likgiltighet är en leende grav, vilken
uppslukar både is och eld!
— Tacka Gud för det! Du har en gång; lekt med
eld och anställt mycken olycka därigenom; varför ännu
en gång frambesvärja en katastrof, vilken du icke kan
ge en lyckliggörande upplösning. Tacka Gud att Josefine
har övervunnit en kärlek, som du aldrig har besvarat
och aldrig skall besvara!
— Aldrig skall besvara! Det låg ett outsägligt
uttryck i de orden som Giinther nästan viskade fråm. Han
såg upp på Reimar, alltjämt besjälad av det obändiga
trots som i alla tider varit eiget för den unge mannen. —
Kan du läsa i mitt hjärta? Vet du kanske vad jag känner?
Ödet går sällsamma vägar, kors och tvärs, men finner
dock slutligen sitt mål. Vad frågar du i din lycka efter
andra människors sorger? Var och en är sin egen lyckas
smed. Du har smält järnet till en ring, då det var
varmt; min hammare var övermodet, och det slog både
järnet och städet sönder och samman. Njut den skörd
du så klokt och redligt har sått, Reimar, och var icke
ond på mig för det jag nyss i min häftighet sade. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
