Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 209
men i dag tycktes hon något tankspridd; över hela
hennes väsen låg en viss sentimental mildhet, och vad
hon gjorde hade prägeln av mekanisk vana. Endast
en gång hade hennes "kinder fått högre färg; det var
då prins Detlef hade berättat för henne om baron
d’0uchy.
Denne hade för åtta dagar sedan rest till Bretagne,
sedan ban fått telegram om att en onkel till honom dött,
och han hade gjort antydningar om att han väntade ett
stort arv. Det var honom väl unnat, ty han var en
mycket hygglig karl, och det fattades honom ingenting
annat än rikedom och en fru! Och nu skulle han
troligen kunna få båda delarna!
Och vid denna anmärkning satte prins Detlef
lorn-jetten i ögat och fixerade med ogenerat intresse den
»kalla skönheten». Tillfälligtvis bjöds just té omkring
och Ange lutade sig djupt över brickan. Då hon åter
reste sig upp och sade några lyckönskande ord om
den unge diplomaten var hennes ansikte lugnt och
oförändrat som vanligt. Det fann prinsen vara tråkigt och
lämnade henne tvärt för att roa sig med den koketta
grevinnan Aosta.
Hattenheim stod ensam i ett hörn och gav noga
akt på allt. Giinther och Josefine hade ännu icke växlat
ett enda ord. De hade med en stum bugning hälsat på
varandra, vilket icke föreföll underligt emedan greven
nyss varit sjuk och ännu märkvärdigt tyst och
förhe-hållsam.
Man fann det helt naturligt, den stackars unge
mannen var ännu helt medtagen, och man såg tydligt att
han icke var riktigt återställd; han var ännu ganska
blek, ögonen glänste mer än någonsin, men detta klädde
honörn utmärkt och gjorde honom, mera intressant än
det frivola leendet och den utmanande blicken.
Prinsessan Sylvia lade fullständigt beslag på honom,
hon var så hänsynsfull att vilja dansa endast ett slag
omkring salen med »den stackars Lazarus». Men
greve Lehrbach försäkrade, att en sådan styvmoderlig
behandling skulle skada honom mera än den vildaste
och mest uthålliga galopp. Han var icke längre patient,
om något var sjukt hos honom så var det hans hjärta,
Qcji då är just dans en härlig bedövning.
e- u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
