Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 NATALY VON ESCHSTRUTH
Men Sylvia andades då djupt och sade:
— Nå, låt gå då! dansade två gånger omkring salen
och viskade till Lehrbach: Stanna nu. Jag är orolig
för er skull!
Giinther bugade sig tigande; han tänkte på hur
denna blick och dessa ord skulle gjort honom
hänryckt för några veckor sedan. Då räckte hon honom
endast en lagergren; i dag hörde han knappast hennes
betydelsefulla ord.
Under hela den första dansen och den därpå
följande pausen fasthöll Sylvia honom vid sin sida; man var
redan van vid hennes hänsynslösa sätt, som gjorde en
konst i allt vad etiketten bjöd, och man upptog det
icke illa, utan som ett utslag av hennes egendomliga natur.
Hattenheim dansade icke mycket i afton. Han såg
att Gunther fullständigt togs i anspråk av hennes
höghet och att Josefine var så omringad av herrar och damer
att ett ödesdigert möte mellan de båda icke var att
befara. Hau gick därför tankfull ’genom de olika
salongerna tills han, vid slutet av dem alla, kom in i
grevinnan Anges lilla trevliga budoar.
Liksom en fläkt av jungfrulig, ljuv poesi svävade
omkring de rosenröda sidenmöblerna, blommorna och
statyetterna, böckerna och alla prydnader på
skrivbordet. Ur en ampel föll ett dämpat ljus över rummet.
Ett handarbete låg på ett litet sidobord. Hattenheim
tog upp det med fingerspetsarna och såg nästan ängslig
på det fina broderiet. Det var liksom en spindelväv,
han var nästan rädd att hålla i det, då han såg på sina
stora fyrkantiga händer, och han tänkte:
— Vad en kvinna och allt vad henne tillhör dock
är för ett bräckligt ting! Passar icke för vem som helst,
allraminst för en sådan klumpig jättekarl som jag är!
Hans blick föll på spegeln, han smålog vemodigt och
lade tillbaka broderiet. Vilken skulle väl kunna tycka om
mig! tänkte han suckande.
Han gick fram till skrivbordet. Där låg en bok
och mellan bladen stack ett bokmärke fram.
Reimar slog upp boken och läste:
— Jag skådar ned i djupet av hans själ och bävar;
jag tilltror denne man den vildaste gärning, ty han
har ingen Gud, intet samvete — endast otyglad passion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
